I tsarväldets 25 oktober, som med vår kalender är den 7 november, bröt oktoberrevolutionen ut. Den innebar att förhoppningarna om en liberal och demokratisk utveckling släcktes för mer än 70 år. Med bolsjevikernas revolution påbörjades en terror av det slag som vi ser Islamiska staten ägna sig åt, en maktfullkomlig brutalitet som är den samma som Assad ägnar sig åt i kampen mot sin egen befolkning och en häxjakt på oliktänkande som präglar varje totalitär diktatur.
I början på 1900-talet var S:t Petersburg en öppning mot väst och mot frihet, en av de ekonomiskt mer dynamiska regionerna i Europa med en snabb tillväxt, efter kommunisternas maktövertagande stängdes dörrarna till världen.
Det blev avrättningar, medvetna hungerkatastrofer, förföljelser av kulaker, judar, borgerliga, kulturmänniskor, vetenskapare och även de mest rättrogna kommunister om de så bara knystade en avvikande uppfattning, eller någon i deras familj gjorde det. Deportationer i kyla, hunger och svält. Förhör med tortyr och avrättningar. Ett fullkomligt förakt för människors liv och frihet. Allt detta skedde i öppenhet. Det som är det stora mysteriet är hur det kunde komma sig att så många hyllade, romantiserade och beundrade denna utveckling.
Det var inte bara kommunistpartiers ledningar som skickade hyllningstelegram ända in i Jonas Sjöstedts tid som aktiv och beskrev Sovjetunionen som socialistiskt paradis.
Socialdemokrater beskrev planhushållningen som ett system jämbördigt med kapitalismen, trots sina demokratiska brister, och förordade en tredje väg mellan detta system och västvärldens marknadsekonomier. Intellektuella slickade i sig propagandan och beundrade dess kulisser, som om det var framtiden för oss alla, den som fungerade.
I Europaparlamentet ger sig kommunisterna inte. De som är arvtagare till de gamla ”ärorika” kommunistpartierna anser fortfarande att det var en ärorik revolution och har inbjudit till dess firande i parlamentets lokaler. 100 år efter ett mänskligt helvete vill de fortfarande fira föraktet för mänsklig frihet. Den här veckan har vi debatterat arvet efter oktoberrevolutionen och alla de sår och skador den gav Europa.
Men det som fortsatt är allvarligt är i dag hur lätt vetenskapsmän, intellektuella och mediamänniskor relativiserar förtrycket. De som nu säger att den kinesiska diktaturen kan kraftsamla mot klimatfrågan, som låter ana att världen kanske behöver en demokratipaus, och refererar till det som en intressant tanke.
Att Kina liksom Sovjetunionen är en miljöpolitisk katastrof genom frånvaron av demokrati spelar ingen roll för dem som litar på propagandans löften. 100 år är uppenbarligen en kort tid i mänsklig historia. Desto viktigare att vi minns och lär att det finns inget att fira när friheten går förlorad, inget att hoppas och aldrig något skäl för att pausa demokratin.