Midsommardag på Sandhammaren. En så kallad frisk vind men sol. Havet sprider ett dis som kyler en bra väg upp genom ekskogen. Lätt mörka moln blandar sig slumpmässigt med de ljusare och med den blåare himlen. Det är svårt att veta om det ska bli regn eller sol, eller bara fortsätta som det är. Det är kanske denna ovisshet som är den mest sanna svenska midsommartraditionen.
Ovissheten är något som ger sin frustration och som vi som människor djupt ogillar. Det gäller inte bara midsommarvädret med alla dess prognoser och gissningar. Och så är det som om inte ens de bästa prognoser gäller. Där det skulle ha varit regn visar det sig till slut i en skymning där solen dominerar över molnen.
Ovissheten vill vi gärna vara utan. Det är därför kvällstidningar har försett oss med de mest stensäkra förutsägelser om midsommaraftonens väder, för att vi på något sätt ska tro oss hantera ovissheten söker vi skapa en visshet som vi kan hålla oss till, oavsett hur vi sedan blir överraskade. Och överraskade blir vi alltsom oftast.
Det som gäller i det lilla inför midsommarfirandet gäller också i det stora inför världen. Jag tror det finns få tider som präglats av en sådan ovisshet om till och med den nära framtiden som den vi nu upplever. Den europeiska ekonomin kan lätt kastas in i nya spår om Grekland faller, den globala ekonomin präglas av den osäkerhet som det stora amerikanska underskottet ger liksom osäkerheten om den amerikanska kongressens förmåga att hantera sparpaket och lånetak. I Nordafrika vet vi mycket lite om framtiden även om många säger sig vara säkra på utvecklingen. Lägger vi till skeenden i Jemen, Sudan, för att inte bortse från Bahrain, Qatar och Saudiarabien och framförallt Libyen och Syrien ser vi hur en del av världen som under årtionden har varit en stillastående konstant av traditionellt brutalt förtryck – traditionellt så att en del har trott sig mena att det hör till de förtrycktas kultur, och brutalt i en sådan form att det är en skam att världen inte vaknat förrän nu – nu är under någon förändring som på ett eller annat sätt kommer att påverka våra egna ekonomiska och säkerhetspolitiska förutsättningar.
Skulle man tänka sig att det i Tunisien och Egypten etableras stabila demokratier, av det slag som vi sett växa fram i Turkiet, skulle det påverka rörelseriktningen för hela den muslimska världen. Moderata regimer skulle medverka till reformer och radikala skulle förlora den legitimitet bland den innersta kretsen av förtryckare som är varje diktaturs sista linje. Och etableras omvänt en rörelse i islamistisk riktning i dessa länder kommer vi se det omvända, hur moderata regimer kommer att motverka förändring och hur de mest radikala kommer att finna ett stöd gentemot ett alternativ som är ännu sämre. De säkerhetspolitiska konsekvenserna i den del av världen som omsluter Mellersta Östern skulle vara stora liksom ekonomin skulle påverkas av förändrade oljepriser.
Ja, så har vi Afghanistan, Pakistan och Kinas allt mer växande maktambitioner i Sydkinesiska sjön och gentemot sin region med framförallt Vietnam och Japan som objekt för en ny säkerhetspolitik.
Det vi ser med kanske större säkerhet är att de så kallade framväxande ekonomierna för länge sedan har lämnat denna kategori. De är numera framväxta ekonomier som förändrar den globala ekonomins balans. Kina är världens nästan lika stor ekonomi som USA, och finansiär av det amerikanska underskottet. Kinas ekonomiska styrka ger ett alltmer växande politiskt inflytande som inte bara kommer att stanna vid Afrika utan även påverka utvecklingen i internationella relationer i ett vidare perspektiv.
Vår förmåga att ställa om oss till dessa nya förändrade ekonomiska relationer kommer att vara avgörande för vår egen förmåga till framtida välfärd. Den sammanlagda osäkerheten i världsekonomin – skuldkrisen i Europa, Japans stagnation, USA:s underskott tillsammans med fundamentalt förändrade konkurrensvillkor – riskerar nu att leda till en lägre tillväxtakt, i alla fall i vår del av världen.
I en tid av ovisshet ökar kraven på den politiska kursen. EU som måste reformera sin budet och sin inre marknad för att kunna ta plats som världens största ekonomi, samarbetet mellan världens demokratier för att ge friheten ett momentum, frihandelskraven som måste utformas så att de också öppnar samhällen, USA som måste ta sig samman och åter söka den vitalitet som det öppna samhället gett dessa land.
Och EU bör inte söka sin framtid i fortsatta subventioner till jordbruk och gamla företag, eller trygghet genom återinförda gränskontroller. Det är inte genom gränserna Europa kan vinna sin storhet utan genom öppenheten. Det gäller även Sverige. Det är inte genom att bevara det gamla som vi förnyar vårt samhälle till en ny tids krav. Även vi behöver reformer som ger ökad forskning och nya steg in i kunskapssamhället, en bättre skola genom att skolor kan utvecklas friare, en avveckling av skatter som drabbar kunskap och forskning, en rörlighet på arbetsmarknaden hur traditionell lagstiftningen från gamla tider än är. I en tid av osäkerhet finns det mycket att vinna på en tydlig vision som kan skapa den nya agenda som kommer behövas.
Det gäller för fria och öppna samhällen att tänka på vad som har lagt grunden för fantastiska framsteg. Det är inte slutenheten och inskränktheten som gjort det. Det har varit föränderligheten, friheten och öppenheten, förmågan att bryta upp från det nya. Det gäller även nu. Osäkerheten säger oss något om hur mycket allt står och väger och kan påverkas.
Bloggar: Pophöger, Cecilia Malmström, Mark Klamberg, Prärietankar, Kalles blogg, Människovärlden, Carl Bildt.