De största hoten mot Europas återhämtning är tron på att problemet med för stora skulder kan lösas med ännu större skulder. Det är en illusion som förtränger att länderna med störst underskott och sämst tillväxt inte kan låna vidare som om inget har hänt. Verkligheten är att det inte finns långivare som vill finansiera deras växande underskott.
När arbetslösheten stiger över 25 % i södra Europa och tillväxten ligger kring noll är det hög tid att politiska ledare vaknar upp och lever upp till sitt ansvar. Istället för fokus på reformer som ger ökad konkurrens- och tillväxtkraft har skenlösningar fått dominera den offentliga debatten, med alltifrån eurobonds, högre EU-utgifter och finansiell transaktionsskatt till en bankunion. Inga av dessa förslag ger konkurrenskraft eller lägre underskott.
Om det vore så att stora underskott och ökade utgifter skulle lösa de ekonomiska problemen skulle vi inte ha några problem. De stora offentliga underskotten leder däremot till att Europa förlorat privata investeringar i långt större utsträckning än vad offentliga utgifter kan ge.
Sedan den ekonomiska krisen bröt ut 2008 har investeringsnivån i den europeiska ekonomin enligt en McKinseystudie fallit med 350 miljarder euro. Det är det enskilt största fallet i den europeiska ekonomin med konsekvenser för sysselsättning och tillväxt lång tid framöver.
När det nu visar sig att Frankrike, liksom andra medlemsstater, måste skjuta på målet om maximalt 3 % offentligt underskott ännu något år innebär det att återhämtningen skjuts fram och att fallet i investeringar fortsätter. Denna utveckling måste brytas.
För det första får regler om en gemensam framtida budgetpolitik inte ersätta behovet av nationella budgetreformer i dag. För det andra får förhoppningar om gemensam skuldsättning med lägre räntor för krisländerna inte ersätta strukturella reformer som ger tillväxt och investeringar. För det tredje måste Europas politiska ledare klargöra att det inte är EU som tvingar fram besparingar utan gånga decenniers överkonsumtion.
Nu måste målet vara att EU ska göra Europas ekonomi starkare snarare än att Europa ska göra EU:s institutioner mäktigare. Annars riskerar vi ett alltmer splittrat och försvagat Europa.
Europeiska unionen är världens största ekonomi, större än USA, men inte världens största marknad. Europas övergripande problem är konkurrenskraften som bara kan skärpas genom reformer för hela unionen.
Reformprocessen för att göra den inre marknaden till en enda marknad för energi, finansiella marknader, varor, tjänster, telekom, transporter och kunskap måste överordnas varje annan ansträngning på europeisk nivå. Det räcker inte med gemensamma regler utan vi måste ha en öppenhet ny konkurrens. Reformprocessen måste öppna områden där monopol och regleringar idag hindrar nyföretagande. Välfärdssektorn visar hur mycket som kan vinnas och utvecklas genom ökad konkurrens och genom människors valfrihet.
Den inre marknaden kräver en reformprocess i medlemsländerna som avvecklar privata och offentliga monopol och som möjliggör för alla medborgare i EU att genom företagande driva ekonomin framåt.
Forskning är avgörande för att Europa ska bli ledande i den globala ekonomin, Den överenskommelse om EU-budget som nu finns är ett steg i rätt riktning men räcker inte. Därför bör medlemsstaterna själva satsa mer. Sverige bör gå i täten för mycket stora satsningar på forskning. EU:s regionalbudget bör inriktas på att skapa nya forskningsplattformar och regional samverkan kring ledande nationell forskning i medlemsstaterna snarare än att konservera gamla strukturer.
Europa kan ta ledningen inom digital ekonomi och tjänsteutveckling, genom fler frekvenser för mobilt Internet och världens snabbaste bredband. Genom att öppna upp 700-bandet för europeiska telelicenser får vi en gemensam telekommarknad, medlemsstaterna stora licensintäkter, och en investeringsboom med växande produktivitet och konkurrenskraft som följd.
Det är EU som ska göra Europa till en starkare ekonomi, inte Europa som ska göra EU:s institutioner starkare. Europas behöver en ny agenda.