När de nya medlemsstaterna tågade in i plenisalen under sina länders flaggor vid Europaparlamentets öppnande i juli 2004 var det en stor händelse. Det var Europas återförenande, Europeiska Unionens stora utvidgning till en global kraft och det var alla folkens frihet och deras fred.
För mig innebar det ett återseende med många av dem som jag återkommande mötte efter att jag 1990 tillsammans med tre andra vänner startade Måndagsrörelsen till stöd för Balternas frihet. Dissidenterna, de modiga och frihetstörstande under ett tungt förtryck av realsocialism och sovjetmakt.
Ett fritt Baltikum. Det som en gång av svenska socialdemokrater beskrevs som ”farlig högerextrem tokstollighet” att kräva. Nu var det verklighet. Och, ja, för mig innebar det att jag var vald att företräda Sverige i det EU som nu var Europa, och inte bara Västeuropa, och som för mig så länge varit en del av Sveriges självklara tillhörighet.
Från 1970-talets MUF-kampanjer om ”Ja till EEC”, 1980-talets kampanjer för ett fritt Östeuropa, de hemliga kontakterna med Baltiska frihetskämpar och Måndagsrörelsens manifestationer, hade vi nu hamnat i ett återförenat, demokratiskt och fritt Europa. För mig personligen betydde det att en av de drömmar som en gång väckte mitt politiska engagemang hade blivit verklighet.
Det slog mig när jag såg mig omkring i plenisalen där polacker, tidigare östtyskar, ester, letter och litauer satt tillsamman med tjecker, slovaker, ungrare och slovener, att här satt också människor från de länder vars arméer ingick i de anfallscenarior det svenska försvaret övade emot. Som reservofficer vid P7 hade jag varit en del av förtruppen för att på Skånes stränder bekämpa landstigningar från polskt och sovjetiskt marinkårsinfanteri. Nu var flertalet av dem som kom från dessa länder mina närmaste politiska vänner för ett fritt och öppet Europa. Så ser den fredsordning ut som Europeiska Unionen har förverkligat med oss.
Det som vi då hade uppnått visar ett par viktiga saker. För det första, den enda realpolitik värd namnet är insikten om att verkligheten kan förändras, om vi vill. Idéernas makt är långsiktigt alltid överlägsen det korta perspektivets strukturer, det må vara diktaturens eller föreställningen om att staten ska styra över medborgarnas välfärd och vardag.
För det andra, det är bara den som vill verka som kan värna och det är bara den som vågar, som kan vakta. Det gäller i dessa dagars Sverige, när vi har privilegiet att i frihet se en regeringsbildning pågå enligt de regler som våra lagar satt upp.
Men det gällde också under 1980-talets socialdemokratiskt dominerade samhälle där etermedia och välfärd var monopol, landets största företag hette ”AB Statsföretag” och löntagarfonder var på väg att bli verklighet. Då var den så kallade åsiktskorridoren lika grå och smal som korridorerna i radiohuset på Gärdet. De som stod fast i denna svenska version av realsocialism, och det var tyvärr långt fler än socialdemokraterna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna, fick fel.
Även om vi då betraktades som aparta figurer med våra paroller om ”Valfrihet för alla”, ”Krossa monopolen”, ”Frihet i Öst”, ”Marknadsekonomi och spritt ägande” så blev det våra idéer som vann och dessa paroller som blev verklighet.
Men inga politiska segrar är bestående. Det som en gång gjorde mig politiskt medveten, kommer jag fortsätta engagera mig i så länge hälsa och sinne står mig bi. Men för första gången på mycket länge, kommer jag inte kandidera till ett val. Efter tre mandatperioder i Europaparlamentet ställer jag inte upp för ytterligare en mandatperiod.
När jag nu kan summera dessa år, så är det inte utan viss stolthet över det jag fått vara del av och bidra till. Jag har bidragit till att utveckla en europeisk forskningspolitik som är friare och med fokus på excellens. Det var aldrig självklart. Men nu har vi en europeisk forskningspolitik med ett europeiskt forskningsråd, stora satsningar som inget land kunnat åstadkomma på egen hand. Det är viktigt, för svensk forskning och för Europas utveckling. Med en EU-miljard för att ta hem europeiska forskningsprojekt skulle Sverige kunna bli ett nav i europeisk forskning med ett antal stora europeiska centra av än större global räckvidd.
Den gemensamma telekommarknaden har varit en annan av mina hjärtefrågor. Här lyckades jag få ett större gemensamt åtagande än vad kommissionen och flertalet medlemsstater ville. Ny lagstiftning och fler frekvenser för mobila bredband gav EU världens mest ambitiösa mål och en gränsöverskridande marknad, som lett till att vi alla kan surfa över hela EU som hemma, och som gör Europa till en ledande digital ekonomi.
Tjänstedirektivet var en ständig stridsfråga under många år. Tanken på att utvidga den inre marknaden även till tjänster höll de flesta med om tills det skulle göras. Även i vår partigrupp var striderna hårda, men till sist vann den linje vi svenska moderater drev och direktivet blev verklighet. Det samma har gällt arbetet med att öppna upp Europas energimarknader och nu senast lägga den legala grunden för Energiunionen.
Konkurrenspolitiken, den ekonomiska politiken och statstödsfrågorna är avgörande för EU-ländernas stabilitet och tillväxt och har tagit en stor del av min tid i parlamentet. Till slut fick vi tuffare och tydligare regler för stabilitetspakten, med inspiration från den svenska budgetlagstiftningen. Likaså har den europeiska banklagstiftningen – grunden för bankunionen och för svenska banker – kommit att vara viktiga uppgifter. Nu har vi klara regler för att långivare måste ta risken men också för att regeringar likväl i stora kriser ska kunna gå in och stabilisera banker. Det gör att EU och Sverige kan stå starkare i nästa finansiella kris.
Möjligheten att driva på förhandlingarna med Kroatien som gav utvidgningen en ny vitalitet och därmed länderna på Balkan ett nytt och bättre framtidshopp. Landet vid Adriatiska havet tog steget från Östeuropas förflutna till det återförenade Europas framtid. Samtidigt tog EU ett viktigt steg mot en utvidgning av rättsstat, fred och försoning på Balkan.
Arbetet med det Östra partnerskapet för stöd till demokrati, rättsstat och europeisk integration i länder som Ukraina, Georgien, Moldavien, Azerbajdzjan och Armenien. En ny Rysslandspolitik, med stöd av litauer och polacker, som satte rättsstatens krav och respekt för internationell rättsordning som förutsättning för en återgång till det normala.
Och så det svenska inflytandet i Parlamentet. Inför 2009 lyckades jag få EPP-gruppens rapportörer och arbetsgrupp att stödja en modell med en ”regressiv proportionalitet” som för Sverige innebar två ytterligare mandat i Parlamentet. Och sedan när Kroatien kom med lyckades jag vända vår grupp så Sverige behöll vårt 20:e mandat på bekostnad av Österrike som annars skulle ha fått det. Och till slut nu inför valet 2019 lyckades det att få fram ett mandat till.
Allt det här har gjort Sverige och Europa bättre. Visst har dessa år också bjudit på motgångar och frustration. Alla förstår inte att vi svenskar är alltings normalitet. Men i Europeiska Unionen gäller Montesquieus maktdelningslära. Kommissionen är verkställande och lämnar förslag men det är ministerrådet och parlamentet som parallellt lagstiftar. Inget förslag blir som det presenterats utan förändras ständigt. Det är en viktig demokratisk process som drunknar i en nyhetsvärdering som ofta inte förklarar skillnaden mellan lag, förslag och diskussion.
Men för mig är nu detta kapitel snart avslutat och det blir dags att börja nya. Det ska bli spännande och kul. Lika spännande och kul som det har varit. Inte minst eftersom jag har haft privilegiet att ha ständigt fantastiska, ivriga och roliga medarbetare. När jag skriver detta är det dessa unga, ambitiösa, kompetenta och idealistiska talanger som jag kommer att sakna allra mest. De är det bästa av Sverige.
Den glädje och energi allt detta gett tar jag med mig. Och jag sätter inte punkt,