Runt om i världen ser vi i dag en konflikt mellan demokratins idéer och rättsstat contra auktoritär politik och rena hyllningar till diktaturer. Vi ser det i Mellersta Österns många konflikter men också i ett mer globalt perspektiv. Men det sker inte många frihetskonvojer till Iran eller Nordkorea, eller för den delen till Syrien eller Saudiarabien.
Med en rödgrön regering skulle Sverige knappast bli en faktor som driver EU att agera för frihet och demokrat. Snarare skulle huvudsträvan vara att agera för att USA inte längre ska stå vid sina åtaganden gentemot sköra eller utsatta demokratier. En regering som innehåller ett parti som under årtionden försvarade det grövsta förtrycket i termer av befrielser och som föredrar Kuba framför demokratiska samhällen kommer inte göra skillnad till demokratins fördel.
För min del kommer dagen här i Washington bland annat handla om samtal och möten med företrädare för bland annat Atlantic Council och German Marshall Fund, två institutioner som här agerar för att diskutera och bidra till det transatlantiska samarbetet.
Det är på många sätt viktigare än någonsin tidigare. En gång när hotet från diktaturerna var uteslutande militärt kunde det mötas med militär förmåga och inneslutas bakom järnridån. Så kunde det vara i en tvådelad värld där alla konflikter underordnades den stora övergripande mellan öst och väst.
Nu lever vi i en värld där globaliseringen också har gett öppenhet för demokratins motståndare och som har gett ekonomisk styrka till regimer som ser demokrati som ett hot. Då blir de transatlantiska samarbetet en förutsättning för att på en gång slå vakt om fortsatt öppenhet i världsekonomin, så avgörande för den globala ekonomins utveckling, och den fria världens fortsatta styrka. I en värld som präglades av en dominerande motsättning kunde vi alla lita till att USA var starkare än utmanaren, oavsett vad man tyckte om USA var det bekvämt.
Men i den värld vi nu lever i är hoten fler och maktaspirationerna många. Iran med sina många hot. Turkiet som nu söker ett regionalt ledarskap, kanske istället för europeisk delaktighet. Kraftmätningen mellan Ryssland och europeiska demokratiska världen i länder som Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Georgien, Azerbadjan och Armenien, med en geografisk fortsättning till Kirgistan, Turkmenistan och Kazakstan, där vi längs den gamla silkesvägen möter Afghanistan, Pakistan med kärnvapenförmåga och gränskonflikt med Indien, Kina med sina globala ambitioner som står i motsats till demokratins krav och som samtidigt präglas av så många etniska konflikter. Nordkorea som talar för sig själv.
Länderna där demokratin ännu har fått vänta kan räknas upp till ännu fler. Vi ser regionala stormakter med globala ambitioner och politiska rörelser i skydd av religion eller nationalistiska intressen. I denna värld finns det inte en maktspelare som måste balanseras utan många med olika intressen. Det behövs en frihetens allians i denna värld som kan utveckla kraft genom ledarskap och föredöme, och genom ekonomisk styrka. Annars riskerar vi se att demokratins framgångar de senaste decennierna förbränns i bakslag.
De som ser USA som den stora motståndaren och demokratiska länder som det stora problemet i denna värld kommer inte bidra till någon skillnad för demokrati. Med Ohly i regeringsunderlaget har Sahlin lagt den möjligheten åt sidan.
Ska vi se till vad de säger kommer Sverige med en rödgrön regering stå på den andra sidan. Men i bästa fall, om man ska tro vad socialdemokratiska uttolkningar av den gemensamma politiken innebär, vara tyst när världen formar demokratins förutsättningar.