Med en ungdomsarbetslöshetskansler som vision och förolämpningar som argument

Det var inte mycket till Första Majtal som Stefan Löfven höll. Eller så var det bästa socialdemokratin kan åstadkomma i visioner. Först lite anklagelser om att den förra regeringen ägnade sig åt miljardsvindleri och idioti, sedan påståenden om skenande arbetslöshet och budgetunderskott och sedan de skarpa förslagen om en nationell samordnare ( hur många samordnare ska han utse?) för ungdomsarbetslöshet, kanske med titeln arbetslöshetskansler.

Men världen fanns inte med annat än några meningar om Rysslands aggression i Ukraina och ISIS vedervärdiga terrorism. Men Sveriges statsminister hade inga reflektioner kring det faktum att det pågår ett krig i Europa som påverkar allas vår säkerhet och stabilitet. Ingenting om vad detta innebär för vår säkerhet, våra grannars oberoende och de utmaningar Europeiska unionen måste stå inför. Istället hävdade han att det var idioti och miljardsvindel med sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter.

Inte ett ord om hur han vill fortsätta med den politik som gett Sverige fler nya jobb än något annat land Europa förutom Tyskland, bara ett antal förslag om mer påminner om de insatser som görs i Frankrike och andra underskottsländer. Den utmaning som en vänsterpartistisk regering i Grekland, med en utgiftspolitik som driver ner landet åter i den djupa krisen, innebär för hela EU nämndes inte. Den växande främlingsfientligheten och motsättningarna mot ett gemensamt samarbete. Hellre små förolämpningar men inga mer konkreta förslag för företagande, tillväxt och nya jobb än en arbetslöshetskansler, eller vad den nationella samordnaren ska kallas.

Första Maj blir med denna tomhet mer en symbol för den socialdemokratiska självbilden att man är ett parti som är förmer än andra i sin egenskap just av att vara socialdemokrati. Det är långt ifrån vad väljarna anser och långt ifrån vad som är den politiska realiteten.

Den verklighet vi lever i kräver andra svar än allmän fördumning av debatten.

Säkerhetspolitiska läget kräver en seriös diskussion om hur vi ska förhålla oss till Nato och dess bidrag till säkerhet för våra grannar. Sverige bör gå med i Nato.

Omfattningen av den ryska upprustningen kräver en ökad förmåga redan i dag men en ökad styrka i morgon. Att tillföra försvaret drygt 1,5 miljarder kronor, efter de skattehöjningar som slår mot unga anställda, samtidigt som bristen rör sig om miljarder för att kunna genomföra nuvarande försvarsbeslut, förutom att hotbilden som Ryssland etablerar kräver mer än så.

Invandringen kräver en förnyelse av arbetsmarknad och arbetsrättslig lagstiftning som gör att fler kan få jobb och komma in på arbetsmarknaden. Det är klart att LAS som hindrar nyanställningar och motverkar rörlighet på arbetsmarknaden bör tas upp istället för att försvaras med 1970-tals argument.

Företagandet kräver lägre skatter och stabila villkor istället för ständiga skattehöjningar framlottade genom samarbetet de rödgröna emellan.

Energipolitiken och ett ökat europeiskt samarbete kräver att vi kan bidra med den el vi kan producera, inte avveckla den.

Kvaliteten i välfärden kräver att kvaliteten uppmuntras, inte att privat företagande motverkas.

Investeringar kommer till stånd med stabila spelregler och besked om Bromma, energipolitiken, Förbifart Stockholm, budget i balans, och lägre skatter.

Europa kan bli en starkare union om vi bidrar till dess utveckling. Men ingen av dessa frågor berörde Löfven.

Det blev bara en ungdomskansler jämsides med den nuvarande industrikanslern. Höjda skatter och tystnad inför vänsterpartiets krav och politik. Inget om Europa eller om de utmaningar världen ger oss.

Men inget om världen, om Europa och den verklighet vi lever i. Det var i och för sig en förutsättning för ett tal där det skarpaste förslaget var en ungdomsarbetslöshetskansler.

Det kommer inte förändra världen, Europa eller Sverige. Mer allmänna förolämpningar och anklagelser om att politiska motståndare är miljardsvindlare och idioter, eller majorer som i Löfvens mun blir en förolämpning, ungefär som om någon skulle använda hans egen yrkesbakgrund till att ifrågasätta hans kompetens. Stefan Löfvens problem är vare sig hans eller andra statsråds bakgrund utan deras brist på framtidsperspektiv. I den delen var talet klargörande. Det var inte framtiden som talade.