Theresa May´s anförande i Florens i dag har utvecklats till att bli en hållpunkt i Brexitförhandlingarna. Efter en lång serie stridigheter inom den brittiska regeringen och i Conservatives förväntas hon ge sin syn på förhandlingsgången och de framtida relationerna. Det blir inte lätt eftersom de framtida relationerna beror på förhandlingsgången, och de resultat som uppnås där, och förhandlingsgången i sin tur beror på vilket slutresultat May och britterna vill ha. Och om båda dessa led finns det inte bara olika uppfattningar utan en intensiv vilja att ha olika uppfattningar inom Conservatives för att därmed markera renlärighet eller pragmatism.
Om May fokuserar på sina förhandlingsbud finns det stor risk att det slammar upp utträdesförhandlingarna och motverkar det som har kommit att definieras som ”sufficient progress” vilket i sin tur kommer att försvåra förhandlingarna om de kommande relationerna. Ger hon ett bud på hur den gemensamma notan ska betalas kommer det antingen av hennes kritiker i Storbritannien beskrivas som att hon förhandlar bort pengar man överhuvudtaget inte ska betala eller anses vara ett skambud i Bryssel. Det är inte osannolikt att båda dessa utfall kan uppnås med samma siffra.
Viktigare är att klargöra hur EU-medborgare ska kunna leva i Storbritannien, på ett något mer välkomnande sätt än britterna tidigare lite vagt har redovisat. Tanken på att EU-medborgare ska vara en andraklassens invånare i Storbritannien, förutom att de som icke-medborgare självfallet inte har de rättigheter som följer av det, kommer inte falla i god jord, vare sig hos dem som i dag verkar i Storbritannien eller dem som förhandlar.
Och än viktigare är tanken på hur relationen ska se ut i framtiden. Där har britterna lyckats föreslå i grunden alla möjligheter i tron att man kan både ha och äta kakan. Det egentliga problemet i den delen är nämligen inte russinen i kakan utan om man kan både vara med i inre marknaden utan att vara det när det gäller beslut eller det som i andra delar hör den inre marknaden till. Det är klart att britterna skulle kunna få en möjlighet att föra in en restriktion för EU-medborgare under förutsättning att den inte är diskriminerande eller orättvis, som samtidigt skulle drabba britter i andra riktningen. Men EU är en legal union. Vill man vara med i den inre marknaden måste man följa dess lagar och regler. Och det som är kakan i det här sammanhanget är ju att britterna vill stifta andra lagar och regler för finansiella marknader, produkter, tjänster, energi och mycket annat i tron att det ger en självständighet, för att sedan anpassa sig till de marknader som man exporterar till.
En del britter har visat sin frimodighet och vision genom att säga att inget avtal är bättre än ett dåligt avtal. Det är fel. En del säger att en ”hard brexit” är att föredra framför en ”soft brexit”. Det är också fel. Det är lätt att säga att man kan hoppa men det är svårare att landa på hårt underlag, och finns inget underlag alls ramlar man vidare. May kommer troligen att idag tala om hur man uppnår en mjukare brexit, om en längre övergångstid och om närmare relationer med EU än man tidigare har signalerat. Det kommer förmodligen underlätta förhandlingarna, om det inte stökas till med skambud på den gemensamma notan. Då är vi tillbaka vid Gå. Dåligt för Storbritannien, dåligt för EU och dåligt för Sverige.