Normalt brukar en ny regering rivstarta mot nya och tydliga mål. Så har det inte blivit med regeringen Löfven. Snarare en rivstart med backen i och handbromsen på och bensinstopp. Det är få som före regeringsbildningen visste vart regeringen Löfven skulle gå och nu visar det sig att det visste inte Stefan Löfven heller. Vad värre är att jag inte tror att han vet det nu.
Vart man hamnar ligger inbakat i komplexa ingångsvärden som är så komplexa att man måste utreda även målen för politiken. Utfallet beror på förhandlingar där förhandlingarna saknar en utgångspunkt förutom de olika motbud som finns. Därför blev plötsligt Vänsterpartiet en segrare genom sina förhandlingsbud.
Kanske är det så att Stefan Löfven vann ett förtroende genom att till skillnad från sin företrädare inte säga så mycket om vad han tyckte vilket dolde att han till skillnad från Håkan Juholt inte tyckte så mycket. Tala är silver och tiga är guld tills man faktiskt måsta ha något att inte bara säga utan också förmedla när man ska leda. Och det räcker inte med att invänta resultat av förhandlingar där motbuden för bort politiken från det mandat man kan tänka sig.
Regeringen Löfven har ett av de smalaste mandaten i modern politisk historia. Den har inget mandat för att förbjuda välfärdsföretag eller att svika de skattelöften man själva gav. Den har inget mandat för att göra Miljöpartiets politik att bromsa tillväxt till sin genom att utreda och senarelägga de infrastrukturinvesteringar som är avgörande för tillväxt och utveckling och som det rått bred enighet om.
Den förändrar nu den ekonomiska politikens grunder genom att gå från jobblinje till ökade bidrag. I strid med i stort sett alla ekonomisk-politiska råd höjer man kostnaden för arbete. Det är i konflikt med vad det finns enighet om i EU och i alla internationella organ. Den gör den framtida energitillförseln allt mer osäker eftersom den mer säger nej till de energikällor vi har än ja till en ansvarsfull teknikutveckling. Den har som första regering en inriktning att göra överskottsmålen osäkra och därmed synen på Sveriges offentliga finansers stabilitet.
Magdalena Andersson har investerat personlig prestige i att säga en av Europas mest stabila ekonomier är i kris och hon för nu en politik som kan leda till så snabbt ökande finanser att vi får en växande offentlig skuldbörda och budgetunderskott även när vi förutsätter högkonjunktur. Det är så vi under 1980-talet kom in i 90-talskrisen.
Margot Wallström har i ett enda skede brutit sig loss från en europeisk samsyn om tvåstatslösning i den ytliga tron att andra länder inte har funderat på hennes argument för att erkänna en statsbildning utan stat och utan att den kan leva upp till de krav som ställs på en tvåstatslösning. Tron att andra länders utrikesministrar är intresserade av hennes argument bygger på att de inte hört dem förut.
Tvärtom, de hördes mycket på 19980-talet då regeringar i Europa inte ställde krav på demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter i arabländer samtidigt som Östblocket och arabiska länder erkände en palestinsk stat som en markering mot USA och som ett led i att man inte accepterade den israeliska statsbildningen. Plötsligt har Sverige hamnat tillbaka i 1980-talets utrikespolitiska världsbild där demokrati och frihet var underordnade stora torgmötesvisioner.
Och så har Vänsterpartiet drivit Löfven att vilja förbjuda välfärdsföretag i sin kamp mot medborgarnas valfrihet. Lagen om valfrihet ska rivas upp som ytterligare ett led i att sätta medborgare på plats och göra dem till undersåtar i välfärdsstaten. Nu riskerar vi att föras tillbaka till 1989-talets monopoliserade välfärd med köer och stora löften istället för valfrihet utan köer.
Och så blev det med klimatpolitiken. De stora löftena visade sig vara luftslott när de skulle möta verkligheten och plötsligt svek Miljöpartiet och Socialdemokraterna allt man sagt i Europavalet och i riksdagsvalet. Så platt blev det att man sänkte Sveriges mål och körde rakt in i väggen.
Ingen rivstart. Ingen ny väg. Bara tillbaka i tiden och återställa det som gett valfrihet och ökad välfärd, strid med jobblinjen och nya bidrag. Och platt fall när man ska få igenom sin politik. Denna regering bör inte få igenom sin budget eftersom det inte finns något mandat för den politik man vill föra. Ska man rivstarta måste man veta vart man ska och undvika både platt fall och majoriteter emot sig.