Sälja smöret och tappa pengarna. Så får man beskriva Theresa Mays utlysta nyval och resultat. En parlamentarisk majoritet förlorad i förhoppningen om en ännu stärkare majoritet. Utlysningen av nyvalet kommer att framstå som ett historiskt misstag av proportioner som saknar motsvarighet. För att skapa sig ett starkare mandat och ett bättre tidsperspektiv inför Brexitförhandlingarna hoppades May att få sin regerings mandat bekräftat och stärkt. Nu hände det omvända med konsekvenser för förhandlingarna som är svåra att förutse, förutom att kaos tenderar att ge sämre förutsättningar än stabilitet.
Det var uppenbarligen en dålig valkampanj. Oklarhet och svajighet samt otydliga besked. Men förmodligen allra mest avgörande är den totala ovisshet som landet befinner sig i efter folkomröstningen förenad med den säkerhet som regeringen ha sagt sig ha utan att kunna styrka. Och det är en konsekvens av den situation som David Cameron försatte landet i när han ville tillmötesgå de Europafientliga grupperna inom Conservatives och i valmanskåren genom en folkomröstning istället för genom ledarskap. Och då uppstår plötsligt oförenliga mål som ingen regering kan hantera. Att vara inne på den inre marknaden samtidigt som man är ute. Att begränsa migration samtidigt som man behöver den och inte vet hur man ska göra det. Att ställa sig ensam och ändå hävda att man är ledande. Folkomröstningen ledde till en lång rad oförenliga mål där illusioner om en ökad handel med världen ställs mot en verklighet med dyrare och mindre handel med den värld man lever närmast.
När den representativa demokratins mångfaldiga balanser mellan olika mål och prioriteringar ersätts med den mer populistiska inriktningen på att vara för eller emot något som inte definieras blir navigationen mot framtiden svår. Och när de grundläggande ekonomiska och politiska förutsättningarna för stabilitet, tillväxt och kontroll över verkligheten undermineras förlorar politiken sin kraft i att förändra verkligheten utifrån de politiska mål och löften man ställer. Det blev inte mer pengar till sjukvården genom en avvecklad medlemsavgift, utan mindre genom lägre tillväxt och andra utgifter. Behovet av att spara på offentliga utgifter blev större när ekonomin blev osäkrare.
Med stigande inflation på grund av pundets förlorade värde förlorar både löntagare och pensionärer. Utan den inramningen i gemenskapens lagar och regler och de institutioner som förenar blir Storbritannien ensammare och mindre stabilt. Finansiella marknader som blir mer utsatta och försvagade. En brittisk industri som måste möta en djungel av nya regler och tullar. En sämre tillväxt förenad med förvirring.
Då blir det politiskt lättare att lova det populistiska samtidigt som det i verkligheten blir svårare att uppfylla löften. Inte minst när problemen inte berodde på samarbetet och de gemensamma lagarna utan på bristande förnyelse och modernitet i det egna samhället. I en värld med Putin, Trump, Erdogan, terrorism och ett allt starkare Kina är ensamhet inte styrka, och upplevs inte som det.
När May lovade att allt skulle bli bättre och att inga problem fanns förlorade hon inte bara trovärdighet utan också kontrollen över den egna politiska agendan. Och det lämnade fältet öppnare för en ytterlighetspolitiker från vänster som inte hade förtroende ens från sina egna. Brexit gav ett ekonomiskt, politisk och konstitutionellt kaos. Conservatives kom tillfälligt över sina interna problem genom May men problemen var större än vad hon kunde rå på. Skottland, Irland, Europa, ekonomin och säkerheten. Plötsligt blev vardagens självklarheter än oklarare. Och politiken än instabilare. Brexit var ett svar på problem som inte hade med medlemskapet att göra och byggde på löften som inte hade med verkligheten att göra. Den verkligheten slog nu tillbaka mot May för att hon förnekade problemen och samtidigt idylliserade möjligheterna. Förtroendegapet som i grunden Cameron la grunden för blev henne för stort. Och det kommer att förfölja brittisk politik under förhandlingarna och för lång tid framöver.