Marie Antoinette-vänstern

Det finns inget nytt med Syrizas ekonomiska politik. Tvärtom. Det är en upprepning av den politik som förde Grekland in i den djupa krisen. Arbetslöshet och skuldkris orsakades inte av försöken av att komma ut ur krisen utan av krisen och den politik som förde dit.

 

Besparingar, lägre löner och sänkt levnadsstandard kom inte som ett val av politik utan som en följd av den politik som gjorde slut på pengar och på län. Den politiken vill Syriza nu upprepa. Skillnaden är att nu börjar man i ett läge när pengarna och lånen redan är slut.

 

Hade besparingar, reformer och kostnadsanpassning kommit som ett val av politik innan krisen hade man inte fallit ner så djupt som Grekland hade gjort. Men utan pengar var man utan pengar. Utan lån var man utan lån. Utan garantier och stöd från övriga EU och från enskilda eurostater hade man inte kunnat finansiera de utgifter man nu har kunnat upprätthålla. Då hade man heller inte kunnat genomföra den vändning av ekonomin som nu leder till tillväxt och till strukturell balans i de offentliga utgifterna.

 

Det är svårt att förstå att så många förment medvetna och socialt progressiva nu välkomnar att Grekland på nytt ska genomföra den politik som har skadat landet så djupt.

 

Den lite naiva tron att Grekland genom att öka utgifterna ska få igång ekonomin bortser från tre uppenbara saker: för det första att om stora underskott lett till tillväxt och välfärd hade Grekland sannerligen inte haft några problem, för det andra att det var för stora utgifter, för höga löner, för höga pensioner och för mycket bidrag som ledde till att pengarna tog slut och landet håll på att gå i konkurs, för det tredje att Grekland inte har några pengar att öka sina utgifter med.

 

När svenska vänsterdebattörer välkomnar denna upprepning av in-i-krisen- politiken, att man ska stoppa besparingar med hjälp av pengar man inte har är det lika radikalt, intellektuellt och progressivt som när Marie Antoinette en gång föreslog att folket skulle äta bakelser när brödet var slut. Lika ytligt, lika verklighetsfrämmande och lika likgiltigt. Och lika farligt fel.