Så har Israel kallat hem sin ambassadör samtidigt som Margot Wallström hamnat i en förment lustig ordkonflikt om IKEA, så långt bort från en seriös fredsdiskussion man kan komma. Det som nu skett visar på hur grund syn på Mellersta Östern vänstern i Sverige har.
Konflikten mellan Israel och palestinier har sitt större sammanhang i att Israels grannar inte vill acceptera landets existens. Det är en inställning som inte bara tar sig uttryck i ord utan i konkreta hot om att utplåna landets existens. Israels tillblivelse hade inte mer än blivit beslutad i FN innan arabvärldens arméer anföll landet i ett enda syfte, att eliminera dess existens. Och så var det 1956. Så var det också 1967 då stora arméer och luftstridskrafter mobiliserades kring Israels gränser i ett enda syfte. Att eliminera dess existens.
Det var många som då befarade att den israeliska militära kraften skulle räcka till mot en flertaligt starkare motståndare. Den irakiska armén under Saddam Hussein. Den syriska armén under Assad. Den egyptiska under Nasser. Den libyska armén under Gadaffi. Den jordanska armén med arablegionen i spetsen. En lång rad andra arabstaters förband.
Israel vann i det kriget sin överlevnad och sina medborgares liv. Den som inte noterat hur dessa regimer har agerat mot sina egna medborgare kan självfallet lura sig själv att ett förlorat Israel hade blivit ett harmoniskt mångnationellt inslag i en större arabisk statsbildning. Den svenska socialdemokratin, liksom den svenska vänstern, hade under denna tid en i det närmaste idyllisk föreställning om dessa progressiva regimer liksom av PLO. Verkligheten som nu träder fram borde även för dem vara en tankeställare om att fred inte kan vinnas utan respekt för Israel och dess gränser, och ytterst respekt för människors rätt till sina liv.
Kriget 1973 var nära att överrumpla Israel. Det handlade om att en israelisk brigad kunde hålla stånd mot flertaligt större syriska pansarförband vars syfte var att tränga in i det centrala Israel och slå ut all möjlighet till mobilisering och försvar.
Och så har kriget och hoten utvecklats. De senaste decennierna har arabvärldens stater allt mer agerat genom ombud som Hizbollah och Hamas. De rustas och de finansieras av dem. Hamas raketer byggs inte i källare i Gaza eller i den tunnlar som används för vapensmuggling utan i Iran.
Gaza som Israel har lämnat har blivit en brohuvud för ständiga angrepp mot Israel. Den som inte ser det hot mot demokrati, frihet och fred som de islamistiska grupperna i dag utgör ser bara det man ville se på 1980-talet. Och där verkar den svenska regeringen befinna sig.
En fredsprocess kräver förtroende. Israel måste känna förtroende för det som ska bli en palestinsk stat. Man måste känna ett förtroende för att omvärlden menar allvar med att man kommer att kräva av en palestinsk stat att agera som en stat med de förpliktelser det innebär att respektera gränser och fredsavtal.
För Israel handlar det om liv och död, om den egna nationens existens. Det är en viktigare fråga än att göra symbolutspel för att visa på en förment progressivitet. När Israel känner att omvärlden inte ställer krav på dess grannar att respektera sina gränser blir den egna förmågan att försvara sig själv den enda man kan lita till.
Då stärks också de krafter i Israel som inte vill ha en tvåstatslösning. Margot Wallström har på några veckors tid underminerat förtroendet för Sverige att agera i denna fråga. Den svenska regeringen har förklarat att en palestinsk stat är viktigare än fred och försoning. Den har också förklarat att den terror som sliter sönder regionen i sin helhet ska erkännas som en del av grunden för en statsbildning. Den svenska regeringen ställer inga krav på en palestinsk stat förutom lite mer naiva förhoppningar om att kvinnors rätt ska respekteras och att man ska avhålla sig från våld. Några krav för ett erkännande ställs inte, allra minst ett krav på ett respektera Israels gränser.
Så fredprocessen får bli en fråga för EU utan Sverige, USA och andra krafter som vill fred. Ryssland och Kina, som tillhör dem som Wallström hänvisar till har erkänt Palestina, tillhör inte dem som agerar för fred i Mellersta Östern utan för ett ökat eget inflytande på bekostnad av mänskliga rättigheter. De som har följt hur dessa stater har agerat i Libyenfrågan, när det gällt Syrien, eller Irans kärnvapenrustning vet att de kommer inte att vara en garant för fred eller mänskliga fri- och rättigheter någonstans.
Likväl så är det stater som dessa som Wallström har sagt är det sällskap man nu ansluter sig till. När vänsterregeringen i Sverige nu återupplivat 1980-talets utrikespolitiska agenda skadar man fredsprocessen i vår tid och stärker de krafter som man en gång ursäktade. Man underminerar den gemensamma europeiska utrikespolitiken som tillhör en av förutsättningarna för att EU ska kunna påverka. Man skiljer ut sig från den amerikanska och europeiska fredsprocessen. Man försvagar Europa och USA och ökar utrymmet för stater som Kina och Ryssland. Man suddar ut gränsen för hur demokratier ska förhålla sig till Mellersta Österns terroristorganisationer. Det är ett uselt resultat efter några veckors utrikesp