Under kommande veckor lär vi höra mycket om det som är de oförenliga uppfattningarna i den tyska politiken. CSU contra de gröna. Liberalerna gentemot de gröna och motsättningarna mellan CDU och liberalerna. Och någonstans påverkas dessa skillnader också av det europeiska sammanhang de blir som viktigast i. Ska Tyskland tillsammans med Frankrike och Macron utveckla en ökad överstatlighet inom den ekonomiska politiken och skatteområdet? En viss tysk tveksamhet i dessa frågor redan innan lär inte bli till entusiasm efter valet med dess resultat.
Men vi får också del av många tolkningar av det tyska valresultatet.
Några gratulerar Die Linken till dess framgångar, som var stillastående. Det påminner om när samma parti gratulerade den stillastående diktaturen till dess långvariga maktinnehav. Jonas Sjöstedts gratulationer till den forna östtyska diktaturens arvtagarparti är beundransvärt. Blod är tjockare än demokrati. Det är som i forna tider, då Sjöstedt var entusiastisk medlem och partiarbetare, när partiet hyllade den socialistiska befrielsen. Nu hyllar man det parti som man hoppas ska befria Tyskland. Det är lika anstötligt som stödet till den venezuelanska regimen, eller de gamla gratulationerna till alla dem som förtryckte människor i socialismens namn. Ett sådant parti är i Sverige regeringsunderlag och förhandlar om budget, försvarsanslag, bidrag, skatter på banker och företag, förbud mot vinst och om ökade offentliga utgifter. Förtjusningen i det som gjorde Östtyskland östtyskt sitter i. De tyska socialdemokraterna vill inte gärna samarbeta med kommunistpartiets efterträdare. Vi får se hur deras nederlag nu påverkar denna bedömning i framtiden.
Några påpekar att ingen vill samarbeta med AfD, till skillnad menar man i Sverige när det gäller Sverigedemokraterna, underförstått det finns partier som vill det. Men så är det inte. Samtliga alliansens partier vill samarbeta med varandra, inte med någon annan. En alliansbudget förhandlas mellan allianspartierna, inte med någon annan.
I Sverige råder en annan verklighet än i Tyskland. I Sverige har det blivit så att minoritetsregeringar kan sitta kvar så länge de inte får en majoritet emot sig, då de enligt grundlagen faller. I Tyskland krävs att majoriteten är för. Det är bland annat detta som har lett till de stora koalitionerna. Och dessa har i sin tur nu lett till att AfD, som förment den enda oppositionen, blivit landets tredje största parti.
I Sverige har vi sett hur Decemberöverenskommelsen har lett till ökat utrymme för Sverigedemokraterna. Trots att det finns en majoritet i riksdagen som är emot regeringens politik kan den sitta kvar eftersom alliansen inte vill rösta på sin politik i rädslan att Sverigedemokraterna då gör samma sak så att allianspolitiken blir till verklighet. Det ledde visserligen till att svensk ekonomi fick extra dragkraft in i denna mandatperioden men anses av några vara ett uttryck för instabilitet samtidigt som den rödgöna regeringens oförmåga att regera ses som en stabilitet, liksom det faktum att den sitter i händerna på ett populistiskt parti som har som vana att gratulera diktaturens företrädare och nu dess politiska arvtagare.
Till försvar för decemberismen anförs då att Sverigedemokraterna skulle kunna fälla en alliansregering lika väl. Det är sant och inte sant. Självklart skulle de kunna göra det och de har också hotat att göra det. Men vi har en grundlag för att hantera situationen med olika majoriteter. Det kan vara en regering som i dag, men då får den lägga förslag så att den överlever. Det kan också vara en alliansregering, som då också för föra en politik som kan vinna stöd. Vill man då inte ge efter för Sverigedemokraternas främlingsfientlighet, vilket inget alliansparti vill, får man se till att andra partier stöder en budget och den fortsatta politikens inriktning.
Det kan krävas förhandlingar, som nu Merkel ägnar sig åt, och det kan krävas diskussioner i riksdagen, som vore en rätt rimlig hantering av beslutsprocessen i en parlamentarisk demokrati. Som det nu är får Sverigedemokraterna genomslag för sin främlingsfientlighet i lagstiftningen mot utländska löntagare där regeringen och Sd har funnit varandra. Det hade inte kunnat ske med en alliansregering.
Men om Sd skulle vilja fälla även en alliansregering så får de väl göra det. Då ser alla de väljare som i dem hoppas se en opposition mot den rödgröna regeringen att de inte alls är värda någon röst, försåvitt man inte är främlingsfientlig och rasistisk. Så ser parlamentarismen ut och när den följer grundlagens ordning är det inte ett uttryck för instabilitet utan den stabilitet som grundlagen ger oss. Nu har vi en regering som drivs fram och tillbaka av Vänsterpartiet den ena dagen, av Miljöpartiet den andra samtidigt som Sd har kunnat växa obesett, trots att de kanske skulle fälla en alliansregering så får de helt säkert många frustrerade alliansröster i tron att de är en opposition mot den rödgröna regeringen.
Så, den rödgröna regeringen samarbetar aktivt med Vänsterpartiet som har hela sitt rotsystem i kommunistisk agitation och populism, som heller talar Kremls språk om svenskt försvar än frihetens och demokratins. Alliansen skulle samarbeta sins emellan men till skillnad från S inte samarbeta och förhandla med ett parti som står med foten i extremism och främlingsfientlig nationalism. Stödet till en regering som drivs av Vänsterpartiets populism och ansvarslöshet har däremot gett syre till Sverigedemokraterna. De hade aldrig varit så stora och så farliga utan decemberismens maktöverlåtelse till de rödgröna.
Skillnaden mot Tyskland är inte att någon här vill samarbeta och förhandla med den svenska motsvarigheten till AfD utan att den rödgröna regeringen inte bara samarbetar med Vänstern utan ständigt förhandlar med dem i frågor som ett sådant parti inte borde vara en del av. I Sverige är Die Linkes motsvarighet en del av budgetunderlaget, medan Sverigedemokraternas val handlar om att ge en alliansbudget eller en vänsterbudget sitt stöd. Jan Björklund som noterade både synen på AfD i Tyskland och den socialistiska gratulanten Sjöstedts hyllningar till det gamla kommunistpartiet i Östtyskland har en del att tänka på. En sak är på vilket sätt man tror sig hindra Sverigedemokraternas tillväxt genom att ge dem frihet att framställa sig som den enda oppositionen. En annan är varför man ska hålla en regering beroende till det svenska kommunistpartiets arvtagare under armarna. En tredje är vad det är för fel på en alliansbudget och svensk grundlag.