Hoppa till innehåll

Man försvarar inte demokratin genom att underminera och relativisera den

Efter sju år med en rödgrön regering är Sverige ett land med stora långsiktiga problem. Bland jämförbara länder har Sverige flest sprängningar, avrättningar och dödsskjutningar. Vår högre utbildning och forskning har förlorat i konkurrenskraft till följd av en ökad politisering. Runt om i Sveriges utanförskapsområden växer parallellsamhällena. Människor på flykt från våld och terror som sökt en fristad här utsätts för ett nytt förtryck på grund av bristande integration. Migrationspolitiken är ett kaos. Det som skulle bli Europas lägsta arbetslöshet har blivit till en av de högsta. Bristen på el hotar inte bara industri utan också klimatomvandlingen. Vårt företagsklimat försämras återigen genom hot om höjda skatter, regleringar och en byråkratisk snårskog som underminerar tillväxten i stället för att stötta den. Pandemin och gängvåldet har avslöjat en statsmakt oförmögen att klara av sina mest grundläggande uppgifter. Oförmågan att hantera kriser har blivit denna regerings signum. 

I den svenska politiska miljön framställs allt detta som generiska problem, utan relation till den politik som förts och utan att det finns något politiskt ansvar att utkräva. 

I stället för en diskussion om de politiska alternativen för att möta de långsiktiga svenska strukturproblemen har vi nu i snart åtta års tid låtit spelet kring Sverigedemokraterna dominera politiken och mediebevakningen. Problemen i sak har sopats under mattan till förmån för debatten om parlamentariskt fulspel som i allt väsentligt har saknat kontakt med Sveriges reella utmaningar. 

Det har i grunden handlat om ett socialdemokratiskt spinn för att motivera ett regeringsinnehav utan normalt parlamentariskt stöd, utan förankring i väljarmajoriteten och utan en egen politik att möta problemen. Besattheten av Sverigedemokraternas förment demoniska krafter har lett till en bisarr tävlan om vem som är mest emot partiet, i stället för en debatt om vem som är bäst lämpad att föra en politik som bidrar till att lösa Sveriges problem. 

I sin iver att demonisera SD har ledande socialdemokrater och regeringsföreträdare inte dragit sig för att jämföra förhållanden i dagens Sverige med 1930-talets Tyskland och förspelet till nazisternas maktövertagande. En jämförelse som ansvariga ledare gör uppenbarligen utan att tänka efter vad detta i så fall säger om det Sverige som Socialdemokraterna har styrt under de senaste sju åren. Utan någon tanke på hur skör den nyvunna demokratin var i 1930-talets Tyskland, när denna efter första världskrigets lidanden och 1930-talets depression i stort sett omgående utmanades av totalitära krafter till vänster och till höger.

Det finns inte mycket av tro på Sverige i den bild som jämför vårt samhälle med trettiotalets Tyskland. I stället för att stolt visa upp resultaten av sju år med Stefan Löfven vid rodret, har vi den tämligen unika situationen att statsministern menar att hans fögderi nu är så söndrat och trasigt, att ett fullt legitimt maktskifte hotar demokratin. Sveriges statsminister säger, inför hela omvärlden, att hans land är en så pass instabil demokrati att det står inför hotet att fascistiska krafter tar över. Mot den bild av Sverige som statsministern själv tecknar framstår klagomålen som riktas mot olika Facebook-grupper för att svartmåla vårt land som lätt överkänsligt.

Förutom att den socialdemokratiska agitationen skadar respekten för demokratin som styrelseform, undergräver Stefan Löfven och hans ministrar bilden av Sveriges förmåga att ta itu med de problem som vi alla vet inte låter sig pratas bort. Statsministern leder en polarisering av politiken som inte handlar om olika politiska prioriteringar och handlingslinjer, utan enbart om en regerings demonisering av sina politiska motståndare och oppositionens naturliga och legitima strävan efter ett maktskifte. 

Sverige tillhör, i motsats till vad statsministern säger, en av världens mest stabila demokratier. Det tjänar inte demokratin att hävda motsatsen. 

Har man dessutom den minsta insikt om vad nazismen var – en ondskefull och totalitär mördarideologi – jämför man inte denna våldsdyrkande rörelse med politiska motståndare som verkar i ett fritt samhälle och inom demokratins ramar. Även om denna motståndare har värderingar som präglas av inskränkt nationalism och protektionism så förtjänar dessa åsikter inte att framställas som steg på vägen mot folkmord och världskrig. Jag har inte den minsta lust att försvara Sverigedemokraterna, men det finns skäl att värna och respektera kunskaperna om Europas mörka historia, om nazismens och kommunismens illdåd och om Förintelsens systematiska ondska liksom dess brott mot mänskligheten. 

Nazismens idéer handlade om rashat, en totalitär diktatur och om att förslava och mörda oönskade människor. Begreppen förlorar i stort sett hela sin fruktansvärda betydelse om man använder nazism och fascism som ett allmänt tillmäle mot inskränkthet, nationalism och motstånd mot ett lands invandrings- och flyktingpolitik. Vår moderna historia fördunklas om vi inte förmår att skilja den extrema ondskans fullfjädrade tillämpning från allmän isolationism och xenofobi.

En stor del av vänstern förefaller emellertid att betrakta allt till höger om Socialdemokraterna som fascism. De tömmer på så vis begreppen på sitt innehåll och suddar ut gränserna mellan demokrati och diktatur. Verkligheten förvandlas till en gråzon där mörkrets krafter kan verka utan att nämnvärt skilja ut sig.

De som tycks vara mest måna om att teckna bilden av att Sverige står på randen av diktatur är samtidigt de minst villiga att diskutera det politiska ansvaret för den antisemitism som förekommer här och nu. Trots att antisemitismen sker mitt framför ögonen på makthavarna, exempelvis i en stad som Malmö men även på andra håll, väljer de att se bort och tala om annat. 

I Malmö, Sveriges tredje största stad, flyr judar sedan länge hoten och hatet. Det är en kommun som har styrts av Socialdemokraterna de senaste trettio åren, och där partiets företrädare har sjungit med i hatsångerna och låtit antisemitiska krafter ta greppet över ungdomsförbundet. Antisemitismen i Malmö har förvisso många orsaker men Socialdemokraternas passivitet lokalt och nationellt är två av dessa.

Antisemitismen finns i Sverige bland nazistiska grupper som visserligen har stort våldskapital men ett begränsat antal följare. Den finns också inom vänsterns ytterkanter, dock inte längre bort än att dessa strömningar kan relateras till Vänsterpartiet, och i stora flyktinggrupper från Mellanöstern, där antisemitismen sammanfaller med hatet mot Israel. Men judehatet blir inte ett uns mindre allvarligt och förkastligt för att det försvaras med att hatet inte riktas mot judarna utan mot det land där judar har sökt en fristad efter årtusenden av förföljelser – Israel. 

Det moraliska förfall som antisemitismen i Sverige innebär kopplas alltför sällan till regeringens politik i Mellanöstern, samt partitagandet mot Israel och för den palestinska statens erkännande. Inte heller kopplas den till Socialdemokraternas oförmåga att dra gränsen mot de flyktinggrupper, där antisemitismen är som mest uttalad. En oförmåga som ytterst handlar om att attrahera dessa väljare. Sverigedemokraterna rider förvisso på främlingsfientlighet och inskränkthet, men antisemitism som judar möter i dagens Sverige kommer inte från dem utan från andra krafter.

Den senaste tiden har många debattörer på ledarsidor, krönikor och i politiska kommentatorsfält, liksom den socialdemokratiska spinnverksamheten, fokuserat på att Liberalerna uttalat sig för en borgerlig regering i stället för en socialdemokratisk. Det, som borde vara det mest naturliga och självklara för ett borgerligt parti, har lett till nya hotbilder om demokratins förestående avveckling. Det är en oförskämdhet mot svenska väljare och mot det svenska samhället. Sverige är en sekelgammal demokrati och bland annat därför finns möjligheten till maktskifte. Maktskifte är inget hot mot en fungerande demokrati. Däremot är påståenden om att maktskiften hotar demokratin detsamma som att undergräva väljarnas förtroende för den.

Målet att stoppa SD:s framväxt har fått ursäkta en inkompetent krispolitik och en allmän rödgrön oförmåga att regera. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är djupt splittrade i energipolitiken, migrationspolitiken, integrationspolitiken, kriminalpolitiken, skogspolitiken, gruvpolitiken, klimatpolitiken, säkerhetspolitiken och Europapolitiken. De kan bara enas om att vara oense och därmed om sin oförmåga att hantera verklighetens utmaningar. Försöken att stoppa Sverigedemokraterna har misslyckats. Politikens enda rejäla resultat är att den har satt stopp för Sveriges förmåga att fungera som stat.

I stället för frågorna om vår framtid ställs frågan om vad det är för samsyn som finns mellan SD och – nu senast – med Liberalerna. Det är en implicit och oförsynt anklagelse om att det skulle finnas likhet mellan de värderingar som man ogillar hos SD och de värderingar som företräds av Liberalerna. Mer explicit odlas föreställningen om att förordet för en borgerlig regeringen skulle innebära att mörkrets krafter släpptes lösa. Varför och på vilket sätt Liberalerna eller något annat borgerligt parti, som till skillnad från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står för den liberala demokratins värden, skulle vilja undergräva dessa förklaras inte närmare. 

Tanken att de partier som ända sedan arbetet inleddes med att ersätta 1809 års författning med dagens grundlagar, har gått i täten för att grundlagsskydda medborgerliga fri- och rättigheter och som har verkat för mångfald och individens frihet mot den starka staten, skulle vilja sälja ut årtiondens framgångar bara för att få regera är absurd. Det är ett vänsterspinn för att misstänkliggöra ett ickesocialistiskt regeringsalternativ, vars främsta prioritet är att öka medborgarnas frihet samt stärka valfriheten och mångfalden i samhället.

Det är nämligen varken Socialdemokraterna, vänstern eller MP som värnar den liberala demokratin i Sverige. Socialdemokraterna företräder en kollektivistisk demokratisyn där majoritetsstyret är allt och människors egen frihet en restpost av det. Det har genom åren präglat partiets förslag om den offentliga sektorns tillväxt, förstatliganden, löntagarfonder, monopol på media och kontroll över domartjänsternas tillsättning. Vänsterpartiet hyllar varje steg som kan tas för att göra statens makt total, och Miljöpartiet är ett reglerings- och bidragsparti med företrädare som betänkligt har slirat på frågan om ett demokratiskt styre klarar av att möta utmaningarna i klimat- och miljöpolitiken.

Det samhälle som Socialdemokraterna fram tills regeringsskiftet 1991 slogs för präglades av mediemonopol, offentlig kontroll över människors välfärd, löntagarfonder som skulle äga alla stora företag, liksom tidningar, och ett svagt och begränsat skydd för mänskliga fri- och rättigheter. Det var ett samhälle där statsministerns tenniskompis utsågs av regeringen till ordförande i Radio- och TV-monopolet och ett Sverige som undvek att ta strid för mänskliga fri- och rättigheter i de delar av Europa som led under kommunistiskt förtryck – diktaturer som Socialdemokraternas regeringsunderlag VPK hyllade som föredömen. 

Det var ett Sverige som knappast hade blivit accepterat som medlem i dagens EU på grund av brister i värnet av demokratin, mångfalden, den fria konkurrensen och mediernas frihet. Vi ser nu hur kraven på ökat statligt ägande återigen växer, hur attackerna mot valfriheten och företagande i välfärden eskalerar och förslag om att det gamla statliga radio-TV monopolet ska ges en grundlagsskyddad särställning mot konkurrens och en demokratiskt förankrad styrning. Det är inte en liberal demokrati utan ett styre, där den nuvarande majoriteten vill fortsätta att bestämma också om den skulle förvandlas till en minoritet.

Frågan om vilka som har sin samsyn med SD har sitt svar där. Borgerliga partier har ingen samsyn med SD när det gäller dessa grundläggande värderingar, lika lite som med socialdemokratins och Vänsterpartiets socialistiska samhällsideal. Den kollektivistiska synen på demokratin som just bara ett majoritetsstyre, där majoriteten ska bestämma allt, är däremot en syn som S delar med SD. Borgerlighetens syn på demokratin som ett medel för individens frigörelse och ett värn för samhällets frihet är en annan. 

Detsamma gäller skiljelinjerna i den ekonomiska politiken. I ivern att demonisera alternativet till ett fortsatt socialdemokratisk maktinnehav utmålas ett regeringsskifte som ett hot mot den ekonomiska stabiliteten. Man hävdar att en borgerlig regering skulle underminera de offentliga finanserna på grund av stödet från SD. Men erfarenheterna från finanskrisen och dess efterbörd är de rakt motsatta. Varför skulle en ny borgerlig regering välja att föra en politik som går rakt emot dess grundläggande syn på den ekonomiska politiken och den gemensamma nämnaren om återhållsamhet med offentliga utgifter och en begränsad stat?

Den syn på budgetdisciplin och återhållsamhet med offentliga utgifter som präglar de borgerliga partierna strider mot den som präglar S, V och MP samt SD. Det är inte en borgerlig regering som kommer att släppa budgetdisciplinen, utan den nuvarande rödgröna som kommer att göra så inför valåret 2022. Ingen skulle väl heller bli direkt överraskad om socialdemokrater och sverigedemokrater i opposition skulle komma överens om att öppna utgiftskranarna. Vi ser redan nu att målen för de offentliga finansernas överskott gradvis avvecklas till förmån för löften om växande utgiftspaket.

Jag har starka invändningar mot Sverigedemokraterna, precis som jag har mot Socialdemokraterna. Inte minst gäller det områden där de två partierna skulle kunna finna varandra. Men partier som präglas av kollektivistiska idéer, må de vara socialistiska eller nationalistiska, företräder ändå uppfattningar som i olika sakfrågor kan ha en majoritet bakom sig. Också deras väljare har rätt att få sina röster hörda på samma sätt som alla andra väljare. Det ligger i demokratins natur att våga ta hänsyn och kunna kompromissa i de politiska församlingarna.   

Målar man upp bilden av en borgerlig regering som ett hot mot demokratin därför att den, liksom alla andra regeringar, måste stödja sig på en riksdagsmajoritet, framställer man Sverige som ett demokratiskt instabilt land. Så är det inte. 

En regering som demoniserar oppositionen relativiserar och förminskar demokratins värde och styrka. Därigenom sänks också den mentala tröskeln för allmänhetens tilltro till demokratin som styrelseform. Till slut kommer vissa grupper att betrakta maktskiften, som är en del av demokratins hårda kärna, som illegitima. De ser den egna sidans valförlust som ett försök till statskupp, ett odemokratiskt sätt att gripa makten. Grupper, som lätt blir våldsbenägna och vars misstro och missnöje syresätts av det politiska etablissemang som bara betraktar den egna makten som legitim.  

Om man inte förstår demokratins gränser, om man tror att demokratin definieras av storleken av det offentliga stödet till folkbildning, om man är så historielös att man på fullt allvar menar att VPK alltid har slutit upp bakom demokratin, och om man dessutom påstår att Sveriges demokrati lätt kan röstas bort och gå under, då sprider man falska föreställningar om vad demokrati är och undergräver tilltron till den maktväxling som är demokratins livsluft. 

Det är en befängd och farlig debatt som Socialdemokraternas propagandaapparat har dragit i gång. Det är farligt när dessa i grunden auktoritära strömningar framställs som liberala, medan de i själva verket är ute efter att permanenta socialdemokratins regeringsmakt. Den som ser legitima maktskiften som hot mot demokratin har hamnat på fel sida i kampen för demokratin som det fria samhällets styrelseskick. 

Det visar att demokratin ständigt måste vinnas, inte bara gentemot dess fiender utan ibland också mot dem som säger sig vara dess vänner. Vägen till helvetet är nämligen som bekant stenlagd med de bästa avsikterna.