Ska vi använda mer pengar än vi har i tron att vi därmed får mer pengar än vi hade? Denna frågeställning har nu på allvar glidit in i den ekonomisk-politiska debatten, där bland andra ekonomer som Lars Calmfors pläderar för överskottsmålet i statens finanser skall ersättas med ett underskottsmål och skuldankare – det vill säga den offentliga skuldens andel av BNP skall bli väsentligt högre än idag. Den socialistiska Arenagruppen, en tankesmedja nära S har med stor energi gått in för detta och lockelsen växer sig starkare och starkare inom S, som liksom V och Mp alltid har önskat större offentliga utgifter som lösningen på både samhällets och människors alla problem.
För det första ska sägas en sak, som ständigt förträngs i denna debatt. Varje utgiftsökning är en skattehöjning oavsett hur du finansierar den. Kortsiktigt innebär det att en större andel av våra befintliga resurser går till offentliga utgifter och långsiktigt ska de finansieras genom högre räntekostnader och amorteringar. Så ju högre offentlig skuldsättning, desto större andel av ekonomin utgörs av det offentliga. Och därmed en lägre privat andel av vår ekonomi vad gäller användning av ekonomins samlade resurser som arbetskraft, investeringar och för att ta ett exempel, råvaror.
Högre offentlig skuldsättning innebär större offentlig ekonomi och mindre tillväxtkraft.
Det är mot denna bakgrund lätt att förstå varför så många socialister av olika schatteringar är för denna väg mot ökade offentliga utgifter. Kostnaden skjuts på framtiden och finansieras på det gamla sättet genom att låta andra betala, inte minst när pengarna tar slut.
För det andra kan det absolut sägas att investeringar i dess egentliga bemärkelse kan ge högre framtida tillväxt, men det är inte samma sak som att alla ökade offentliga utgifter är investeringar. I investeringar för framtiden sägs ofta ingå kultur, barnomsorg, skola, universitet och forskning lika mycket som vägar, järnvägar, elledningar och digital infrastruktur. Men de är i grunden kostnader, för oavsett hur viktiga dessa utgifter kan anses vara så ger de inte oss bättre råd att betala framtidens utgifter för kultur, barnomsorg, skola, universitet och forskning.
Det gäller även de investeringar som anses vara traditionella investeringar i vägar, järnvägar, elledningar och infrastruktur. Det finns två skäl för detta.
För det första är en del av dessa investeringar inte alls investeringar utan återinvesteringar i redan investerad infrastruktur. Det vill säga underhåll för att täcka för det slitage som påverkat infrastrukturen och för att täcka in för de utgifter som en modernisering innebär. I normal bokföring hanterar man som en kostnad avskrivningar för redan inköpta anläggningstillgångar, som till exempel vägar, järnvägsspår och fastigheter. Detta löser man inte genom att låna upp för det vore att direkt låna upp för konsumtion. Det är istället en svårbegriplig ansvarslös hantering av offentligt ägande att man inte som en kostnad har avskrivningar för att därmed finansiera reparationer, återuppbyggnader och ersättningsanskaffning. Om man lånar för att göra detta lånar man till konsumtion och inte investeringar.
För det andra är många investeringar som beslutas inte alls investeringar i bemärkelsen att de ger en pengar tillbaks som finansierar investeringen och därmed den upplåning som gjorts. Det finns mängder med vägar som byggs utan någon större trafik, de bör självfallet ses som den kostnad som de är. Andra investeringar har inte ens en samhällsekonomisk lönsamhet, än mindre en lönsamhet i den snävare bemärkelsen att de generar intäkter större än investeringen.
Där skiljer sig till exempel Öresundsbron och Arlanda Express som är kommersiella investeringar och som därför hanterar både intäkter och kostnader så att avskrivningar och underhåll en lönsam investering förutsätter.
Nya Karolinska sjukhuset i Solna är ett annat exempel på en större infrastrukturell investering som har en tydlig ekonomisk kalkyl som över tiden säkrar det långsiktiga underhållet. Där finns en bestämd årlig betalning för den årliga driften under de första 23 åren, för att upprätthålla inte bara verksamhet utan också byggnadens drift och underhåll.
Det är noterbart att detta att framtida underhåll och långsiktig drift var planerad som en del av investeringen ledde socialister och journalister till att medvetet eller omedvetet desinformera om byggets kostnader genom att lägga in 23 års driftkostnader som en byggkostnad, vilket är att uttryck för att det vare sig bland en stor del av politikerna eller journalistkåren finns en insikt om att investeringar kräver avskrivningar, underhåll och drift. I det här fallet var den samlade investeringen och dess kostnader över tiden ett paket som säkerställde investeringen, vilket man från motståndarnas sida, och från media, inte ville förstå.
Projektet med höghastighetståg som skulle kosta 325 miljarder att bygga under de kommande 20 åren. Projektet hade aldrig någon möjlighet att bli lönsamt inte heller i det bredare samhällsekonomiska perspektivet.
Den upplåning det hade krävt hade aldrig kunnat finansieras genom intäkter eller genom ökad tillväxt eftersom det var omöjligt redan genom kalkylerna. Upplåningen som hade krävts på 325 miljarder kronor hade gett omfattande årliga räntekostnader och hade blivit en evig skuld som underminerat den svenska ekonomins förtroende. Inte ens om man struntar i pengarna och bara ser till klimateffekten gick det projektet att motivera, för när väl banan och färdig och utsläppen från bygget är kompenserade, så är alla alternativen – bil, flyg och långsammare järnväg – koldioxidfria.
Detta innebär inte att det inte kan finnas skäl att göra en upplåning för att finansiera investeringar men då bör detta hanteras inom ramen för de avskrivningar som man sedan gör och som innebär att man prioriterar även andra utgifter och det bör självfallet ske inom ramen för strikta budgetregler. De budgetreglerna kan vara som de som vi har idag men kanske med det något mer modesta kravet på plus minus noll över konjunkturcykel. Det finns nämligen inget skäl att det offentliga långsiktigt ska samla på sig medborgarnas pengar lika lite som det långsiktigt bör vara så att man gör av med mer pengar än man har. .
Som en stabilitet, eller som en ram, bör man ha ett skuldankare som motsvarar dagens skuld, det vill säga mellan 30% och 40%. Detta var något som jag i samband med tidigare diskussioner om offentliga överskott i slutet på 1990-talet föreslog som alternativ till ständiga överskott. Det hade lett till överskott ett antal år tills den offentliga skulden kommit ner till den accepterade nivån på mellan 30% och 40%.
Det är en låg nivå jämfört med andra länder men ligger där de flesta skulle vilja vara vilket taket eller begränsningen till 60% enligt Maastrichtfördraget och stabilitetspakten är ett uttryck för. Det innebär nämligen att man vid en djupare kris, en finansiell kris, en större pandemi, krig i vår omvärld eller krig som i någon form drabbar oss själva, kan agera. En offentlig skuld som ligger ner mot 30% och inte tillåts bli större än 40% är en styrka. Det ger också möjlighet att snabbt hantera skarpa behov som inte kan hanteras långsiktigt.
Så är till exempel fallet med försvaret som under 20 år har försummats och där jag föreslagit en engångsupplåning på 100 miljarder för att komma ikapp med en förmåga för att möta de hot so middag finns. En sådan upplåning påverkar skuldankaret bara marginellt och påverkar som en engångsföreteelse inte den långsiktiga budgetprocessen.
Försvarets normala utveckling framåt bör däremot ligga inom ramen för budgetreglerna såvida vi inte hamnar i en krigsliknande situation.
Släpper man för normal budgetering på de strama reglerna och har som en policy att tillåta större underskott kommer det oundvikligen påverka alla offentlig budgetprocesser, eftersom varje kostnad kan motiveras med att det är en investering eller med att andra utgifter ska ses som investeringar som frigör utrymmet för ökade utgifter för just konsumtion som sjukvård, skola, och andra offentliga uppgifter. Då kommer vi få en snabbt växande offentlig konsumtion samtidigt som vi får snabbt växande utgifter som klassas som investeringar men som bara är det till namnet. Det gäller självfallet med farliga konsekvenser om man väljer att föra ut allt man betraktar som investeringar från den normala budgeten och dessutom inte tar hänsyn till avskrivningar och underhåll.
Då får man heller inte håll på det stora problemet nämligen vikten av att genom avskrivningar som räknas som en årlig kostnad, som man gör i fallet Nya Karolinska, finansierar upprätthållande och återuppbyggnad av befintlig infrastruktur. Då kommer vi fortsatt få se järnvägar som inte fungerar, vägar som har hål och offentliga byggnader som antingen får stängas eller blir så dyra att de som byggnaderna är till för inte kan betala kostnaden för dem.
Däremot kommer skuldsättning och offentlig konsumtion fortsätta öka. Det är ingen tillfällighet att detta drivs av de på vänsterkanten som ser det offentliga som alltings lösning och av ekonomer som teoretiskt tillämpar teorin om att investeringar i offentliga budgetar är investeringar som betalar sig. I ekonomins skärningslinje med politiken finns nämligen en logik som inte följer den ekonomiska vetenskapens teorier utan den praktiska politikens realiteter. I de kriser som kommer lär man sig att aldrig mer , det vill säga i praktiken itne under de kommande trettio åren, göra om det. Men sedan vill många göra om det, som vi ser i dagens diskussion.
Vi har sett det förut och vi vet hur det har gått. Man får inte mer pengar genom att använda pengar man inte har.