Skälet till att Sverige inte är med i Nato är att vi som land under lång tid inte bara sagt nej till ett medlemskap utan också upprätthållit föreställningen om att Nato var en krigsallians som bidrog till oro och instabilitet i Europa, och ett svenskt medlemskap skulle förstärka den instabiliteten.
Detta förhållningssätt bottnade i en falsk illusion som under årtionden hade fött sig själv, att Sverige var ett mer upphöjt land som inte var allierat, och att det fanns en magisk säkerhet med att vara allianslös. Denna illusion höll inte när kriget i Europa blev verklighet. Den sprack och den hade aldrig varit starkare än så. En säkerhetspolitisk doktrin som inte överlever verkligheten är värdelös.
Och mycket riktigt, när den svenska illusionen testades mot verkligheten brast den. Det påskyndades av att de som inte fallit i trance inför illusionen hade lovat att göra frågan om medlemskap till en valfråga, något som betydande delar av det svenska mediesamhället och socialdemokraterna var ovärdigt eftersom det efter ett socialdemokratiskt valnederlag kunde innebära en säkerhetspolitisk linje utan socialdemokraternas stöd, istället för en säkerhetspolitisk linje baserad på en parlamentarisk minoritet och en illusion.
Genom löftet att göra alliansfrågan till en valfråga brast illusionen inte bara i säkerhetspolitisk bemärkelse utan också som en inrikespolitisk styrkefråga. Illusioner som inte tål verkligheten avslöjar nämligen dåligt ledarskap, även inför de egna väljarna.
Det yttersta tecknet på tondövheten inför verkligheten är när den rödgröna oppositionen inför valet 2010 gemensamt med S i spetsen krävde att USA – och alltså inte Ryssland – skulle ta hem sina trupper från alla de länder som tillhörde Nato och ville ha dem som end el av sitt försvar. Det är ett historiskt lågvattenmärke för den svenska säkerhetspolitiska debatten som byggde på illusionens världsfrånvändhet.
Denna tondövhet inför verkligheten förenades med föreställningen att vår allianslöshet gjorde oss till en moralisk supermakt, en roll som blev världsberömd i hela Sverige och uppfyllde många med stolthet inför en värld där andra länder vulgärt nog ansåg att friheten krävde att man hade ett starkt gemensamt försvar. Illusionerna gjorde debatten i Sverige blind inför det faktum att vi stod utanför andra världskriget, inte genom neutraliteten, det hjälpte ju inte heller våra grannar, utan genom att vi till förmån för Tyskland gjorde avsteg ifrån den. Och under det kalla kriget var det inte den svenska allianslösheten som stabiliserade Europa utan Nato.
Det är därför vi i dag inte är med i Nato. Det beror inte på Orban eller Erdogan, som nu älskar att visa makt genom att ställa till problem.
Det är en realitet som inte kan trollas bort genom nytt syre för illusionen om vår egentliga roll som moralisk supermakt. Jag tänker på detta när jag läser Peter Wolodarskis krönika som handlar om att Ungern och Turkiet behandlar Sverige som en lekboll. Han spelar direkt bollen vidare i det inrikespolitiska spel som handlar om att till varje pris ifrågasätta den regering som står enad bakom Sveriges medlemsansökan.
Peter menar att Orbans och Erdogans inrikespolitiska spel, och i Erdogans fall spel inför den amerikanska administrationen, gör oss till lekbollar, något som han som sagt själv tar fasta på genom att ta deras utspel som förolämpningar mot Sverige och vår flagga, istället för att se det just som ett tecken på autokraters sätt att hantera politik. Tanken är att vi förödmjukas om vi inte slår näven i bordet och attackerar den ungerska och turkiska regeringen för allt som är fel i deras styre. Och dunkar vi då näven i bordet tränger vi in dem i hörnet och får dem att signera på med svetten lackande i pannan inför vår styrkedemonstration. Vi ska inte visa svaghet utan styrka. Ingen ska leka med oss.
Och det är sant. Ingen ska leka med oss men vi blir en lekboll först om vi tillåter att utspelen i Ankara och Budapest får bollen att rulla i Sverige. Lekboll blir vi när vi låter deras infall och utspel definiera det politiska spelet i Sverige, och vår egen medlemsprocess, istället för att vi agera korrekt och konsekvent.
Tanken på att vi skulle skynda på vårt medlemskap genom att bryta upp från det korrekta lugnet till att attackera de regeringar vi, oavsett vi vill det eller ej, genom decennier av illusionsbyggande nu är beroende av bygger på en illusion längs samma linje som den gamla.
Att Orban och Erdogan skulle bli så förfärade och motvilligt imponerade över vår styrkedemonstration att de genast backar och skriver på är en konstruktion. Det är en illusion att ledare som Orban och Erdogan inför sina egna, enligt sin egen logik, skulle vilja visa sig svaga när de angrips för hur de styr sina länder. Snarare skulle man spela in en boll till dem att leka vidare med debattörer som springer på varje boll som kan användas för att kritisera den svenska regeringen.
Vi ska sannerligen inte vara underdåniga och heller inte leverera något annat än det som är sagt. Men vi ska vara just korrekta och tålmodiga, för att andra länder ska kunna upprätthålla det tryck som krävs.
Ett problem i den svenska processen har varit att i alla de orimliga påståenden som förts fram från Turkiet om vad Sverige borde göra har det också funnits legitima krav på att Sverige inte ska stödja eller ge utrymme för terrororganisationer i landet. Nu har vi sådan lagstiftning på plats, som den nuvarande regeringen drev fram i opposition oberoende av och innan turkiska krav. Men den tidigare regeringens utrikespolitiska löften till en politisk vilde i riksdagen har legat oss i fatet liksom en allmän slafsighet i förhållande till PKK. Men nu är detta historia. Och nu handlar det om att så snabbt som möjligt bli medlemmar i Nato.
I ett Europa som där kriget har blivit verklighet och är ett hot inte bara mot ukrainares liv utan mot oss alla finns risker även för Sverige. De är större så länge vi står utanför medlemskap. Vi är mer utsatta utanför. Vi vet att den ryska ledningen blir allt mer hänsynslös både vad gäller politik och krigföring. Då kan det vara klokt att inte låta frustrationen över processen inte koka över till tron på att det gäller att visa hur tuffa vi är i tron att autokrater viker ner sig. Så kan det vara berättelsernas värld men inte i verkligheten. Det är tvärtom det problem vi ser i dessa och i andra länder. Och vill man ge uttryck för frustration kan man ju alltid göra det gentemot dem som under årtionden, ända fram till månaderna efter den fullskaliga invasionen, byggde illusionen om att vår allianslöshet gjort oss till en moralisk supermakt. Inte nödvändigtvis mot dem som drivit medlemskapet under lång tid.
Utrikespolitik handlar om respekt för de långa linjerna och kräver en trovärdighet över tid. Inte nya illusioner om vår moraliska makt. Tanken på att ge autokraterna nya skäl att gå emot det övriga Nato är inte förenlig med det allvar vi lever i. Det är när Erdogans och Orbans bollar sparkas vidare av svenska debattörer som de kan leka boll med oss. Inte om vi håller en verklighetsförankrad linje även när tålamodet tryter.