Många säger sig ha blivit chockade inför tanken på att även Sverige kan hamna i krig. Ändå är skälet till varför vi har ett försvar att kriget kan hota även oss. Det kan sägas vara en naturlig psykologisk reaktion att skjuta ifrån sig obehagliga sanningar, som om man genom att inte låtsas om hoten kan känna sig tryggare. Det är dock inget som politiker som vill ta ansvar bör ägna sig åt.
Men ändå är det vad som nu sker. Ett antal socialdemokrater har nu hävdat att det är alarmistiskt att säga att kriget kan drabba oss. Ändå är det ju så, och det ingår numera även i den socialdemokratiska säkerhetspolitiken. Det är grunden till varför man efter Rysslands invasion av Ukraina – som många inte trodde var ett verkligt hot – insåg att allianslöshetspolitiken var ansvarslös och inte höll inför verkligheten, och det är därför som det nu finns ett brett stöd för att rusta upp det svenska försvaret.
Insikten att kriget kan drabba även oss leder fram till krav på en snabb upprustning och en beredskap, för att vi om det värsta händer ska kunna hantera krigets elände. Försöker man relativisera det hotet bidrar man till att vi är svagare och mer oförberedda den dagen vi drabbas av samma öde som så många andra länder före oss, nu senast Ukraina.
Ett skäl til varför så många nu är överraskade, och till varför man bland annat på Folk och Försvars konferens i Sälen betonade att det är bråttom, är just att vi systematiskt under lång tid har nedvärderat hoten och försummat försvar och beredskap. Det är ett antal decennier av ansvarslöshet vi har bakom oss. De bottnar i den underrättelserapport som Försvarsmakten presenterade 2003 som, udda nog, och historielöst utan motstycke, hävdade att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid.
Det fanns ingen särskild underrättelseinformation kring detta utan bara en ytlig bedömning, vars ytlighet kom till uttryck när man senare kunde konstatera att det var ett orimligt påstående. Ryssland hade då redan börjat att gå fel väg. Putin höll bara några år senare i München 2007 ett anförande som sprakade av revisionism, fientlighet mot västvärlden samt hans konklusion att Sovjetunionens fall var århundradets största geopolitisk katastrof.
Året därpå 2008 kriget mot Georgien, som visserligen inträffade där men beslutades inte längre bort från Sverige än i Moskva. Det kriget belönades med att Ryssland fick behålla stora delar av Georgien.
Under denna tid skedde en tilltagande despoti i Ryssland samtidigt med en omfattande militär upprustning, samtidigt som Sverige mer än andra nedrustade.
Så självfallet finns det en viss yrvakenhet kring detta som faller på mångas ansvar. Allt för många förstod inte vad som skedde i Ryssland, trots att det skedde inför öppen ridå, den ryska energipolitiken som syftade till att skapa ett europeiskt beroende till Ryssland underskattades eller sågs rent av som en tillgång. Ända fram till 2014 fanns denna naivitet brett utspridd. Efter det kom en viss tillnyktring som dock blev mer politisk än präglad av handling.
Sverige fortsatte att i lugn och ro låta försvarsanslagens andel av BNP sjunka ända ner till 1% 2018, vilket ledde till fortsatt utfasning av förmåga som byggts upp under tider av högre försvarsanslag och vilket är förklaringen till de problem som försvaret har även idag, trots att anslagen ökar snabbt i årliga miljarder kronor och i årlig procentuell andel, men årliga anslag kan inte utan vidare övervinna tjugo års försummelser i en försvarsmakt som formas under decennier.
Socialdemokraterna intar en särställning i denna fråga, det vill säga förutom V och Mp som båda vill avveckla Nato och ända fram till Ukrainakriget såg en försvarsmakt som en krigsprovokation.
Bland regeringsbärande partier har Socialdemokraterna under 1980-talet ägnat sig åt tanken på en ensidig nedrustning bland Europas demokratier, under decennier en demonisering av Nato, i 2000-talets början föreställningar om att försvaret kunde läggas ner helt och hållet, och att försvarsdepartementet då inte behövdes, så sent som 2010 krävde man att all amerikansk trupp- inte rysk – skulle dras hem från de demokratiska länder där man var en del av deras försvar, och så den fortsatta nedrustningen och hetsen mot dem som ansåg att Nato var en viktig del av Europas försvar.
Nu har man på nytt hamnat i att man vill politisera verklighetsbilden och relativisera säkerhetspolitiken till den egna ideologin. Det har till och med sagts av socialdemokratiska debattörer att det vore bättre att göra som Per-Albin Hansson sa under andra världskriget, att vår beredskap var god vilket den inte var. Det var under ett krig då man alltför sent påbörjade en upprustning eftersom vi var sårbara, vilket eftergivenheten till Nazityskland var ett uttryck för, som Per-Albin Hansson sa detta. Nu har vi tid på oss men likväl tror en del socialdemokratiska debattörer att vi värnar säkerheten genom att ljuga för svenska folket.
Låt oss istället inse att kriget elände kan drabba även oss. Vi måste nu bygga upp luftförsvar och utveckla den svenska marinen samt stärka vår förmåga till markstrid, inte minst för att kunna bidra till försvaret av de baltiska länderna. Låt oss snabbt bygga upp den civila och ekonomiska beredskapen. Låt oss inse att kriget inte har bara en form, den storskaliga invasionen som vi planerade för under det kalla krigets årtionden, utan en mängd olika skalor.
I den grå zonen har vi cyberattacker som kan slå ut elnät, våra digitala system, sprängda eller på annat sätt saboterade kablar i Östersjön, gröna män som plötsligt dyker upp kring strategiska försvarspunkter, hot om missiler mot våra storstäder, kanske missiler för att visa att man menar allvar och självfallet angrepp i större omfattning för att tvinga oss att underordna oss.
Det är enfald att blunda för detta. Det är sådan enfald som lett oss till en tid då vi är sårbara och det för en del blir en chock att vi är lika mycket utsatta som andra för risken av krig.