I diskussionerna kring attentatet mot Judiska församlingen i Malmö återfinns ännu en gång en oförmåga att markera mot kriminalitet och antisemitism. En förklaring som använts av företrädare för Malmö stad är att det finns motsättningar mellan etniska och religiösa grupper. Det är ett sätt att på en gång båsa in stadens judiska medborgare i ett kollektiv som ställs mot andra grupper, med påstådda motsättningar mellan grupperna.
Men för det första har varje medborgare i Malmö rätt till säkerhet och skydd oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. För det andra är det inte motsättningar mellan grupper – ett uttryck som antyder ansvaret är lika och kan fördelas enligt principen att alla är lika goda kålsupare – som leder till brottslighet av detta slag utan några människors hat mot en grupp människor av en viss religiös tillhörighet.
Några personers brottslighet och hat riktad mot en grupp av människor får aldrig förklaras genom att lägga ett delat ansvar på dem som utsätts för hatet och brottet, som om brottsoffren är en del av förklaringen till brottet. Det är just denna oförmåga att resonera om antisemitism som har gett Malmö stad ett dåligt internationellt rykte.
Genom att lägga skulden på offren lyfter man också ansvar från dem som står för hatet och för brotten. Genom att reducera frågan om antisemitiskt hat till att handla om ömsesidiga gruppmotsättningar urholkar man betydelsen av den enskildes rätt till trygghet och accepterar att drabbade medborgare i Malmö ska känna otrygghet eftersom de tillhör en grupp som själva sägs stå för motsättningarna.
Den politiska ledningen i Malmö är en del av problemet. Ansvaret blir inte mindre av att man istället för att agera mot hatet och sätta gränser gör dem som drabbas av hatbrott till en del av problemet.