I det Europa där vi ser en mångfald av olika extremistiska skeenden, finns en stad som blivit känd över hela världen för att den blivit otrygg för judar. Det spelar anmärkningsvärt en liten roll i den debatt om extremism och populism som förs i Sverige, trots att det handlar om Sveriges tredje största stad.
Det går inte att diskutera antisemitismen i Malmö utan att sätta det i sammanhang av hur Socialdemokraterna i Malmö har hanterat antisemitism inom de egna leden. Hanteringen har framförallt bestått i att man inte hanterat den. Man har förtigit den, låtsats som att den inte finns där eller som att man inte känner till den.
Socialdemokraterna
är inte ett parti som kan misstänkliggöras för antisemitism. Men den socialdemokratiska passiviteten i staden och i de egna leden, har inneburit en signal om acceptans. SSU i Skåne och i Malmö har i praktiken varit dominerade av antisemitiska grupper, som förenat hatet mot Israel med homofobi och våldsam intern agitation.
Ledare i Socialdemokraternas Malmö har legitimerat antisemitismen genom att uttala den gamla föreställningen om att det är judarnas fel. När antisionistiska hatsånger sjungits har man bett den judiska gruppen om ursäkt om den känt sig kränkt. När det kommit krav på åtgärder för att skydda den judiska församlingen och stå upp mot antisemitismen, har man duckat. Det är förvånansvärt och bekymmersamt att så många liberala ledarskribenter menar att fascismen står för dörren i Sverige om vi får en liberal regering men helt blundar för detta.
Den oförmåga och ovilja att ta strid med antisemitismen som Socialdemokraterna uppvisat, ända upp till Stefan Löfvens valhänta avståndstaganden från det som sker i Malmö, borde inte accepteras av någon som värnar liberala ideal. Det räcker inte att ta avstånd. Står man passiv inför antisemitism i det egna partiet medverkar man till att relativisera den. Då drar man ingen gräns för det som är acceptabelt i ett politiskt parti.
Sveriges tredje största stad. Regeringspartiets egna organisation. Kommunalråd som har blinkat medhåll om att det är judarnas eget fel. Halvkvädna ursäkter om som mer handlar om att man beklagar om stadens judar tog illa upp än om att rensa i de egna leden. Antisemiter som får vara kvar. Det är en skam för oss alla.
Politisk färgblindhet stärker inte förmågan att värna den liberala demokratins värden och institutioner. Den försvagar den. Och uppenbart är att Socialdemokraterna inte är det värn mot extremism som varje alliansparti är. Debatten måste föras om det svenska samhället ska kunna stoppa en utveckling som gör att allt fler judar känner en otrygghet på gator och torg.