Sammanbrottet för Murdoch-imperiet drar många med sig, nu avgår även Scotland Yard- chefen som det sägs på grund av för nära relationer och för att inte påverka brottsutredningen. Brittiska medias vulgaritet både skandalmässigt och propagandamässigt är avvikande från vad vi brukar förknippa med normala media.
Men det finns några generella lärdomar. Den ena är att symbiosen mellan politiker och media inte bara beror på närhet utan också på den makt media har, en makt som varje politiker, eller vilken annan makthavare, gärna har på sin sida men räds att ha emot sig. Rädslan för media ger media en makt som sällan ifrågasätts. Och det finns ingen som granskar denna makthavare. Vi behöver inte gå längre än till Kalla Fakta eller andra motsvarande reportageprogram för att finna en nyhetsjakt som mer handlar om att jaga än att förmedla och kritiskt granska. Och det finns ingen som kritiskt granskar denna makthavares agerande. Det media säger refererar media utan kritisk granskning, med få undantag.
Mellan ledarsidor förekommer ofta debatt och kritisk granskning men aldrig mellan nyhetsförmedling. Där verkar media snarare parallellt eller Följa John. Den berömda kritiska granskningen upphör inom det egna reviret.
Den andra är att det uppenbara alltid är uppenbart. Det måste ha varit uppenbart för både ledningen i Murdochs medieimperium att man publicerade nyheter som inte kom från öppna källor eller källor som man på ett hederligt sätt kan få tillgång till. Ändå har ingen reagerat. Det faller tungt, hur tungt får den rättsliga processen visa, på företagets ledning i olika nivåer som har legitimerat och skyddat en djupt brottslig verksamhet som har drabbat inte bara enskilda människors integritet och heder utan också nationell säkerhet.
Och det kriminella agerandet och det omoraliska handlandet har varit av den graden att ingen kan ha lurat sig självt att det var som ett led i arbetet för att värna det öppna samhället. Men det är ett argument som kan räcka långt i mediedebatten och ofta används. Det är slående att nästan alla känsliga avslöjanden om personliga förhållanden följs av djupsinniga förklaringar om det viktiga uppdrag man har gentemot läsarna snarare än erkännanden om att jakten på upplagor tänjer gränser. Även i denna fråga finns förbluffande lite debatt.
Det som har skett i Storbritannien är extremt och ytterligt långtgående. Men det förminskar inte det faktum att media i alla moderna samhällen gärna tänjer gränser i förklädnad av sitt ädla journalistiska uppdrag, och rätt långt kan det vara sant, ännu längre kan man tro på det själv.
Den rädsla som stora media kan skapa när man jagar är farlig eftersom det inte finns någon motkraft och ingen som granskar granskaren. Det är en allvarlig brist att public service i Sverige inte har funnit en roll i denna del. Lika allvarlig som att privata media inte granskar de media som staten finansierar inom ramen för ett givet politiskt uppdrag. Det högstämda hyllandet av idealen döljer ofta det lättvindliga, drevet eller ytligheten. Det finns en tro att det journalistiska står ovanför kritik just därför att det är journalistik. Det riskerar ibland dölja det uppenbara att även media behöver sin granskning.
Bloggar: Carl Bildt.