I Europeiska Unionen ska vare sig medlemsstater bestämma över andra eller EU över medlemsstaterna. Vi ska se till att makten som finns i varje land ska balansera den makt som vi har fört över på gemensam nivå.
Medlemsstaterna, och deras medborgare, företräds i all lagstiftning av sina regeringar och det samlade Europas medborgare företräds gemensamt i Europaparlamentet. Inflytandet över besluten går två vägar och skapar en demokratisk process som balanserar medlemsstaters intresse med det som är det gemensamma intresset liksom minoriteters rätt gentemot majoritetens dominans. Därför är jag emot den process som ledde fram till att Jean-Claude Juncker föreslogs till ordförande i EU-kommissionen. Den byggde nämligen bara på hur valet till Europaparlamentet hade gått och frågan om vilken partigrupp där som blev större än den andra i valet.
Frågan om EU-kommissionen är en fråga som inte ska bestämmas bara genom vilken majoritet som finns i Europaparlamentet eller avgöras av vilken partigrupp som är den största. I valet till Europaparlamentet röstar medborgarna på ledamöterna i Europaparlamentet, inte på kandidater till kommissionen och dess ordförande.
Men genom att göra frågan om vem som skulle föreslås av Europeiska rådet till ordförande i Europaparlamentet till en fråga om vilken partigrupp som var störst – och båda de stora partigrupperna förlorade ledamöter i valet – överflyglade man de nationella parlamenten och regeringarna som är en del av den maktbalans och den beslutsstruktur som EU har och som är viktig för att förena både det gemensamma beslutsfattandet med den nationella förankringen i varje medlemsstat. Jag förstår inte att stats- och regeringschefer plötsligt lät sin makt och sin rätt urholkas genom att låta valresultatet i Europaparlamentet, oklart som det var, överordnas valresultaten i deras nationella parlament och deras egna mandat att företräda sina väljare.
För min del röstade jag för det förslag som de ändå lämnade. Inte för att jag ansåg att det var bästa möjliga kandidat utan för att vi måste utgå från det som kan bli ett gemensamt beslut. Men förhoppningsvis blir det bättre nästa gång när vi låter både medlemsstaternas politiska majoriteter och majoriteten i parlamentet balansera varandra i en kompromiss som samlar liten som stor, länder i söder och norr likaväl som de direktvalda ledamöterna i Europaparlamentet och de valda ledamöterna av Europas nationella parlament genom deras regeringar. Då blir det fler kandidater att välja mellan och bättre förutsättningar för kommissionen att vara den oväldiga och oberoende kraft den ska vara.