När Magdalena Andersson nu utlovar att välfärden ska ställas under ”demokratisk kontroll” handlar det inte om demokrati, utan om statens makt över medborgarna i frågan om de personliga valen. Människors välfärd ska ställas under gemensam kontroll i stället för den enskildes. Det är vad orden betyder.
I en rättsstat står både människor, företag och alla andra verksamheter under den demokratiska kontroll som våra lagar innebär. Det gäller i allra högsta grad den svenska välfärden. Den är omgärdad av lagar som syftar till att uppnå största möjliga trygghet för den enskilde men än så länge också av lagar som skapar en allemansrätt för medborgarna när det gäller att välja. Den allemansrätten är unik för Sverige och har format vår välfärdsmodell de senaste 30 åren.
Den är värd att försvara och vårda, därför att den möjliggör för flertalet, inte bara de välbeställda, att få avgörande inflytande över sin välfärd och framtid. Avarter och misskötsel ska stävjas. Men orden ”demokratisk kontroll” ger närmast intryck av att den svenska välfärden plötsligt har hamnat i ett laglöst vakuum – där Socialstyrelsen, Skolinspektionen, Skolverket, IVO, FHM och alla andra myndigheter gått upp i atomer.
Kravet på ”demokratisk kontroll” har i socialistiskt språkbruk mer långtgående konsekvenser än tidigare hot mot valfrihet och mångfald, som kraven på att begränsa vinster i privata företag, och nu senast vinstförbud. Den socialistiska formuleringen om ”demokratisk kontroll över produktionsmedlen”, som tidigare bara har överlevt i Vänsterpartiets program, är ett krav som lätt blir allomfattande. Om tanken är att all välfärd ska ställas under det offentligas kontroll står vi inför ett unikt hot om socialisering som vi inte haft sedan löntagarfondsstriden.
Konsekvensen av en sådan idé innebär att inga fristående skolor, vare sig de är vinstdrivna, kooperativ eller stiftelser får finnas bortom politikens styre. 400 000 elever måste anvisas de skolor som står direkt under den politiska maktens kontroll.
Privat sjukvård måste läggas ner eller genom expropriation överföras i kommunal regi. Eftersom de flesta har etablerats som alternativ till offentlig vård för att bli av med köer, kommer patienterna till största delen att överföras till den existerande offentliga öppenvården. Privata äldreboenden får läggas ner medan de äldre anvisas till den kommunala äldreomsorgens platser.
Färre välfärdsverksamheter. Ingen valfrihet. Längre köer och ständig brist. Det är den vanliga konsekvensen av ”demokratisk kontroll” över samhälle och människor. Med samma resultat som alltid upprepas, och alltid väcker samma förvåning över att det gick fel, även den här gången.
När Magdalena Andersson i sin regeringsförklaring vill ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”, är det därför ingen demokratireform. Det är en omskrivning för att staten ska ta tillbaka makten över välfärdens val från den enskilde.
Och när staten tar över medborgarnas beslut över den egna vardagen, passerar man den liberala demokratins gränser, vars försvar för övrigt varit motivet för dem som gett regeringen sitt passiva stöd. Så blir det när det ogenomtänkta formar målen, som i sin tur ger de ogenomtänkta konsekvenserna.