Ekonomiernas fria fall har gett regeringar en makt att avgöra liv eller död för de företag och de jobb som skapat de skattepengar som människor nu behöver. I demokratier finns risken att auktoritära styresformer får en legitimitet även efter krisen.
Mot den bakgrunden klingar det illa när Socialdemokraternas Magdalena Andersson hävdar att tiden nu är inne för en större stat och mer statlig styrning av ekonomi och samhälle. Det är ett sätt att utnyttja krisen som inte bara för bort fokus från krishanteringen utan också riskerar att försvåra den ekonomiska återhämtningen.
Däremot välkomnas Magdalena Anderssons försök att utnyttja krisen säkerligen av alla dem som anser att krisen ska utnyttjas för egna politiska syften.
Det är allvarligt i sig. Förslaget till en ny tillfällig pandemilag visar att regeringen inte själv kan hantera den balansgång som rättsstaten kräver. Allvaret ligger också i Magdalena Anderssons hot om att krisens åtgärdspaket nu ska följas av ökad statlig styrning och höjda skatter och minskade vinster. Investeringar ska bli mindre lönsamma men ställas under ökad politisk kontroll. Vi vet alla vad det innebär för konsekvenser.
Höjda skatter ger lägre vinster och mindre investeringar. Ökade regleringar ger mindre konkurrens och utveckling och mer av monopolisering. Förbud mot vinster stoppar utveckling och slår mot valfrihet och mångfald. Mer av bidrag segregerar samhälle och arbetsmarknad och leder till ännu fler skattehöjningar.
I land efter land har vi sett hur det budskapet visserligen har eldat socialdemokratiska kärntrupper, men alltid lagt en blöt filt över den ekonomiska tillväxten.
Erfarenheterna från pandemin talar snarare för ett ökat fokus på statens grundläggande ansvar och på dess förmåga att möta samhällskriser. Det faktum att en ekonomi i fritt fall har krävt stora offentliga satsningar är inget argument för en större stat efter krisen. Tvärtom krävs nu en ekonomi som kan växa snabbt, skapa nya skatteintäkter och betala tillbaks lånen.
De stödpaket som Magdalena Andersson föreslagit är nämligen inte finansierade av staten utan av företagare och löntagare som genom hårt arbete skapat resurser vi annars inte hade haft.
Tvärtemot vad Magdalena Andersson säger är nu en tid för marknadsekonomiska reformer. De ekonomier i världen som under de senaste 30 åren har vuxit ur fattigdom till välstånd har gjort det genom liberala marknadsreformer och fri handel. Vi behöver efter pandemin en ny sådan period i världen.
Anderssons budskap är i det perspektivet ett farligt budskap både politiskt och ekonomiskt till de makthavare som i Europa och runtom i världen vill ta mer kontroll över sina samhällen och ekonomier.
Vi behöver i Europa en ny våg av liberaliserade ekonomier som släpper fram nytt företagande, som attraherar investeringar till företagens verksamheter i stället för investeringar i finansiella tillgångar och som gör det lönsamt att starta, driva och utveckla företag.
Vi kommer aldrig att klara den europeiska återhämtningen utan strukturreformer – allra mest i södra Europa – som minskar statlig kontroll över ekonomin till förmån för den dynamik som fritt företagande kan ge. Det gäller även Sverige.
Det vore bättre om Andersson och regeringen i stället för att försöka utnyttja krisen för sina politiska syften såg till att lösa de brister i statens förmåga vi sett i krishanteringen, migrationsfrågan, integrationspolitiken, brottsbekämpningen, utbildningssystemet och i vår samlade beredskap och säkerhet.