Regeringen Löfvens vårproposition blev en fortsättning på de löftesbrott som präglar denna regering. Socialdemokraterna var i valrörelsen tvungna att förneka den egna politiken för att kunna vinna de väljare och den makt de ville ha. Och när de väl kom till makten började de sänka värdet av sina egna löften.
Först var det överenskommelsen om friskolorna som Socialdemokraterna bröt. För att tillmötesgå Vänsterpartiet.
Sedan bröt man vallöften om Bromma och Förbifart Stockholm. För att tillmötesgå Miljöpartiet. Brommafrågan påverkar hela landet. Förbifarten påminner om hur länge de hindrade Öresundsbron och om hur trovärdiga de är i löften om andra fasta förbindelser.
Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
Sedan bröt man med löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov.
Man bröt också mot pensionsöverenskommelsen genom att ta med MP, motståndaren till överenskommelsen, utan de andra partiernas medgivande.
Därefter bröt man med principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i Utrikesnämnden och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. För att ensidigt, villkorslöst och utan krav erkänna Palestina, vilket Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävde.
Sedan bröt man med den samsyn om alliansfrihetens och säkerhetspolitikens former som vuxit fram de senaste 15 åren. För att kunna definiera alliansfriheten som MP och V ville.
Sedan bröt man mot grundlagens krav på att gå till talmannen om man inte har det regeringsunderlag som krävs för att få igenom en budget. Och så bröt man mot kravet på att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa nyval så fort den tiden hade gått.
Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien. Nu håller man på att bryta Vattenfalls åtaganden som en trovärdig energipartner i Tyskland.
Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill.
Och nu bryter man mot upprepade löften om att inte röra rut och rot. Något som V har velat hela tiden. Och i vårproppen bröt man mot alla löften om fler jobb genom att höja skatterna på jobb med närmare 30 miljoner samtidigt som man kompenserar det med ökade bidrag till dem som förlorar sina jobb.
Man bryter det mesta. Verkligheten kan alltid förändras. Men det är ingen ursäkt för att man ställer löften som man inte vill eller kan hålla. Och är verkligheten så annorlunda att politiken inte fungerar bör någon annan regera. Vi bör alla kunna ha förtroende för vad vi själva och andra politiker säger.
En svag regering som bygger på stödet från MP och V ger de extrema politiska uppfattningarna ett genomslag som underminerar inte bara Socialdemokraternas egna politiska trovärdighet – vem kommer i framtiden lita på ett socialdemokratiskt löfte – utan också regeringsmaktens och Sveriges trovärdighet.
Det drabbar valfriheten och välfärden liksom det slår undan grunden för nya jobb liksom för gamla samt för stabila offentliga finanser. En regering som bryter sina löften talar om för väljarna att man saknar politik för att regera landet. Är den dessutom beroende av fullständigt populistiska partier som Vänsterpartiet riskerar politiken att förfalla. Vårpropositionen är ett hot mot valfriheten och mot jobben.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker