Den rödgröna regeringen gjorde fel. Nu får vi alla betala priset för viljan att visa upp sig i Europa utan att veta vad man ville i Europapolitiken. Det enda rätta är att Stefan Löfven erkänner misstaget han gjorde när han hösten 2017 tog initiativ till ett EU-toppmöte i Göteborg om den så kallade sociala pelaren och att nästa regering omgående byter riktning i svensk EU-politik.
Göteborgsmötet la grunden för en ny våg av EU-lagstiftning inom områden som svenska partier alltid tidigare har enats om ska ske på nationell nivå, eftersom det blir bättre och hör hemma här och eftersom det präglar den svenska modellen. Stefan Löfven förväxlade behovet av en modern socialpolitik och arbetsmarknadspolitik i Europa med att lagstiftningen ska ske på EU-nivå. Det är att missförstå hur EU fungerar.
För det första finns det i Europa mängder av frågor som bör beslutas lokalt, nationellt eller av enskilda människor. Problem som inte är gemensamma behöver inte beslutas gemensamt. För det andra bygger välfärdspolitiken på skilda förutsättningar och traditioner som ger olika lösningar i olika länder.
Svensk jämställdhetspolitik, abortlagstiftning eller familjepolitik beslutas bäst i Sverige och inte i kompromiss med Polen, Malta eller Tyskland. Svensk arbetsmarknad utvecklas bäst genom den modell vi har i Sverige där arbetsmarknadens parter förhandlar om löner, ledighet och rättigheter, utifrån vår ekonomis och vår industris förutsättningar och efter de prioriteringar arbetstagare och arbetsgivare gör.
Tanken att den svenska arbetsmarknaden skulle regleras som en kompromiss med grekisk, spansk och irländsk arbetsmarknad överger den verklighet som gett Sverige bra förutsättningar, ekonomisk utveckling och konkurrenskraft. Samma gäller föräldraförsäkring och föräldraledighet, förskoleverksamhet, skola och utbildning, sjukvård och social trygghet. Det finns flera områden som är viktiga och som bäst beslutas nationellt och lokalt.
Men Löfven kunde inte hålla sig från att försöka sätta en social agenda på svensk EU-politik. Jag och andra moderater varnade och sa nej, eftersom det skulle leda till krav på lagstiftning som hör hemma i Sveriges riksdag och inte i Europaparlamentet. Vi varnade för att framtvingade kompromisser inom dessa områden kommer att bli som i jordbrukspolitiken: ineffektiva, centralstyrda och som ingen vill ha det.
Till skillnad från jordbruket som behöver en gemensam marknad och gemensamma regler finns inget behov av gemensam sociallagstiftning. Det finns inget behov att kompromissa bort svensk jämställdhet, familjepolitik, aborträttigheter eller arbetsmarknad. Och när det är dags att rösta är 500 miljoner européer fler än 10 miljoner svenskar.
Stefan Löfven, Marita Ulvskog och andra svenska socialdemokratiska företrädare har hävdat att den sociala pelaren inte innebär mer makt till Bryssel. Löfven beskrev det som en ”skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”. Men verkligheten har motbevisat honom.
Nu blir det som vi befarade, med förslag om en europeisk arbetsmyndighet, minimumkrav för arbetstider, löner och arbetsgivare liksom likformad föräldraförsäkring. Stefan Löfven öppnade dörren. Trots att EU:s fördrag skiljer på olika uppgifter mellan medlemsstater och EU satte man i gång en process av lagstiftning som likformar människors vardag och som han och Marita Ulvskog lovade inte skulle komma.
Det är dags att Stefan Löfven erkänner att han hade fel. För det blev fel. Det felet hotar svensk välfärd och svensk arbetsmarknad och det måste rättas till!