Först var det överenskommelsen om friskolorna som socialdemokraterna bröt. För att tillmötesgå Vänsterpartiet.
Sedan bröt man sina egna vallöften om Bromma och Förbifart Stockholm. För att tillmötesgå Miljöpartiet.
Sedan bröt man med sin egen energipolitik och Stefan Löfvens löften om kärnkraften.
Sedan bröt man löftena om jobbskatteavdragen. För att kunna klara sina ökade utgiftsbehov.
Man bröt också mot pensionsöverenskommelsen genom att ta med motståndaren till överenskommelsen, Miljöpartiet, utan de andra partiernas medgivande.
Därefter bröt man med principen om att förankra viktiga utrikespolitiska beslut i Utrikesnämnden och med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. För att ensidigt, villkorslöst och utan krav erkänna Palestina vilket Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävde.
Sedan bröt man med den samsyn om alliansfrihetens och säkerhetspolitikens former som vuxit fram de senaste 15 åren. För att kunna definiera alliansfriheten som Miljöpartiet och Vänsterpartiet ville.
Sedan bröt man mot grundlagens krav på att gå till talmannen om man inte har det regeringsunderlag som krävs för att få igenom en budget. Och så bröt man mot kravet på att det ska gå tre månader efter att riksdagen har samlats innan man utlyser nyval, genom att säga att Stefan Löfven skulle utlysa nyval så fort den tiden hade gått.
Sedan bröt man med det avtal som en socialdemokratisk tidigare regering ingått för Sveriges del. Och man bröt mot Arabvärlden liksom man brutit mot Israel. Men värre än så, man bryter principen om att Sverige ska vara tydligt och klart i sin kritik mot förtryck av mänskliga fri- och rättigheter, vare sig det är Saudiarabien eller Kina. Nu är man tyst om Kina precis som man har tystnat inför Saudiarabien.
Sedan bröt man mot upprepade och allvarliga löften om att inte ändra budgetpolitikens brett förankrade balansmål. För att kunna öka utgifterna som de alla vill.
Och nu bryter man mot upprepade löften om att inte röra RUT och ROT. Något som Vänsterpartiet velat hela tiden.
Stefan Löfven har lovat mycket men hållit väldigt lite. Det är en politisk ohederlighet i botten men det är också konsekvensen av en regering som saknar sin inre stabilitet och sin yttre förankring.
Varje regering kan hamna i en situation där man inte kan göra det man har sagt. Verkligheten kan förändras. Men det är inte ursäkt för att man inte kan hantera de löften man tydligt och klart har gett väljarna för att få deras röst.
En svag regering som bygger på stödet från Miljöpartiet och Vänsterpartiet ger de extrema politiska uppfattningarna ett genomslag som underminerar inte bara socialdemokraternas egna politiska trovärdighet – vem kommer i framtiden lita på ett socialdemokratiskt löfte – utan också regeringsmaktens och Sveriges trovärdighet.
Om de beslut som en regering fattar är oförutsebara och godtyckliga eftergifter till Vänsterpartiets extremism och Miljöpartiets extrema syn på handel, transporter, energi och försvar, förlorar den politiska makten oavsett politisk riktning sin balans och stabilitet. Det har underminerat Sveriges trovärdighet, den ekonomiska politikens konsekvens och budgetpolitikens ramar. Det är ett politiskt förfall som inte kan ursäktas med att ibland är det svårt att hålla ett vallöfte. Det svåra och viktiga som en regering måste göra är att upprätthålla medborgarnas förtroende för politiken och omvärldens förtroende för Sverige.
Gunnar Hökmark