Sedan François Hollande installerats som ny fransk president har Europas socialdemokrater fått blodad tand och vill nu stoppa den konsolideringspolitik som drivits de senaste åren.
I stället vill de genom lånefinansierade satsningar strö skattepengar omkring sig för att få ett slut på krisen. Som om man kunde lösa en kris vars kärna är överbelånade stater med ännu mer lån. Om Europas problem var för små underskott hade vi inte haft några problem.
Samtidigt som Hollande sänker pensionsåldern och vill bygga ut den offentliga sektorn kräver Socialdemokraternas ledare i Europaparlamentet, Hannes Swoboda, att EU spenderar sig till tillväxt. Det var just det som den dåvarande vänsterregeringen i Spanien försökte göra när krisen slog till 2009. Då såg de svenska socialdemokraterna detta som ett föredöme.
I Tyskland ansluter sig Socialdemokraterna till kören som vill införa så kallade euroobligationer, gemensam upplåning för euroländerna, för att höga räntor inte ska hindra djupt skuldsatta länder från ny och ökad belåning.
Utgiftspolitik
I land efter land vill Socialdemokraterna återgå till utgiftspolitik, i stället för tillväxtreformer, och låta statsskulden växa ännu mer.
I svensk debatt hävdar Stefan Löfven att hans parti står för en ansvarsfull ekonomisk politik. Samtidigt stödjer hans socialdemokrater i Europaparlamentet gruppledaren som vill att offentliga investeringar inte ska tas med vid beräkningen av en medlemsstats budgetsaldo.
Företag som trixar med resultaträkningen på samma sätt hamnar i domstol. Få långivare skulle betrakta kreativ bokföring som ett sätt att ta sig ur krisen. Grekland betalar priset för sitt tidigare budgettrixande.
Måste bekänna färg
De svenska Socialdemokraterna måste bekänna färg: tror de att lösningen på den statsfinansiella krisen är ännu högre skuldbörda? Och hur ska den finansieras när ingen vill låna ut? Och hur ska dessa pengar hjälpa när tidigare underskott inte gjort det?
Ekonomerna Reinhart och Rogoff visar i ett omfattande historiskt arbete att när statsskuldnivån närmar sig 90 procent av BNP får det en kraftigt negativ effekt på tillväxten. Där befinner sig redan de flesta av EU:s stora ekonomier.
Ingen hävdar att sanering av de offentliga finanserna i krisländerna är tillräckligt i sig, utan måste kombineras med en agenda för verklig tillväxt. En sådan består av strukturella reformer, exempelvis att vidga den inre marknaden till att också omfatta tjänstesektorn, flexiblare arbetsmarknadsreglering och bättre matchning mellan utbildning och arbete. Men det handlar också om att avveckla de medeltida skråprivilegier som legat som en våt filt över många yrkesgrupper i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien.
Det finns just nu ingen viktigare uppgift för svenska socialdemokrater än att övertyga sina europeiska partivänner att förslagen om att återgå till den utgifts- och underskottspolitik som orsakade krisen är skadlig och bara kan för-djupa den ytterligare. (SNB)
Gunnar Hökmark
Ledamot av Europaparlamentet och viceordförande för Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen
Publicerad i Enköpings-Posten den 16 juni