Genom sin inbjudan till EU-toppmötet i Göteborg om den sociala pelaren har regeringen Löfven öppnat upp för en politisk utveckling där sociala frågor och lagstiftning om arbetsmarknaden blir föremål för EU-beslut. Det är en felsyn att EU behöver en egen social politik för att vara en social union.
Europeiska unionen är en social gemenskap. Den är social genom öppenheten över gränserna, ett växande välstånd till följd av den inre marknaden och genom regional utveckling. Och den är social genom att medlemsstaterna ansvarar för den sociala politiken där arbetsmarknaden utvecklas efter varje lands tradition. Den blir inte mer social för att EU beslutar om välfärdens utformning.
Ju längre bort från medborgarna, desto mer kommer välfärdens beslut bygga på kompromisser baserade på tänkta genomsnitt av Europeiska unionens medlemsländer. Diskuterar man minimilöner, föräldraförsäkringars utformning, pensionssystem, familjepolitik, socialförsäkringars utformning och arbetsmarknadspolitiska regler uppstår en konflikt mellan olika medlemsländers skilda ekonomiska förutsättningar, traditioner, politiska inriktningar och modeller för arbetsmarknad och lönesättning.
För Sveriges del skulle det i förlängningen innebära att familjepolitik, arbetsmarknad, socialpolitik och pensionsfrågor underordnas det gemensamma beslutsfattandet, i konflikt med svenska intressen. Det finns ingen anledning att vi i Sverige ska få en familjepolitik som kompromissar med familjepolitiken i Polen, Tyskland eller Italien. Gemensam socialpolitik är som gjord för motsättningar och dåliga kompromisslösningar. Är man inte beredd att kompromissa om vissa politiska frågor bör de inte heller föras upp till EU-nivå.
Den proklamation som nu kommer att diskuteras i Göteborg har efter kritik urvattnats till en deklaration som påminner om Förenta Nationernas deklarationer. Det är svårt att vara emot proklamationens 20 principer, att människor helt enkelt ska ha det bättre i vardagen, på arbetet och i familjelivet. Skillnaden mellan FN och EU är dock att EU är en legal union som stiftar gemensamma lagar för de uppsatta målen.
Problemet med Göteborgsmötet är att den svenska regeringen nu inleder en process som öppnar upp för en våg av initiativ för att lagstifta om löner, arbetsmarknad, familjepolitik, pensioner och ytterst skatter på europeisk nivå. Trots ständiga förnekanden finns det många förslag om lagstiftning som drivs av svenska socialdemokrater, deras partivänner och andra som gärna ger EU mer makt över vår vardag.
Socialdemokraterna behöver svara på varför de i Europaparlamentet har röstat för den sociala pelaren och att den ska åtföljas av konkret lagstiftning (19/1), för ett EU-direktiv för deltidsanställning (19/1), kvoterad föräldraledighet från EU (13/9), reglerade arbetsförhållanden från EU (13/9), kvoterade bolagsstyrelser från EU (13/9) och nu senast i oktober för att införa krav på minimilön i EU.
Det kommer inte att finnas en svensk modell om den ska ersättas av en europeisk. Fattas besluten av EU kan de inte fattas av Sveriges riksdag eller kommuner. Socialdemokraterna kan inte säga en sak i Stockholm, en annan i Göteborg och en helt annan i Bryssel och Strasbourg. Stefan Löfven har öppnat en dörr för lagstiftning om välfärd och arbetsmarknad. I Göteborg bör han stänga dörren och hålla den stängd.
Svensk välfärd och svensk arbetsmarknad ska vi besluta om i Sverige utifrån våra förutsättningar, inte kompromissa om i Bryssel.