Karl-Petter Thorwaldsson blev som väntat vald till ny ordförande till LO. Därmed förstärks den förändring av socialdemokratin som valet av Stefan Löfven innebar.
En mer tillväxt- och orienterad socialdemokrati som ser produktionens och tillväxtens betydelse för välstånd och social trygghet. Det kan möjligtvis sägas vara en naturlig utgångspunkt men för en socialdemokrati som i decennier har sett politiken som välfärdens skapare är det något nytt. Och i Europa av i dag kan denna insikt sägas vara en bristvara.
LO har som organisation ett allt större inneboende problem. Sin särskilda betydelse i den svenska samhällsdebatten lägger man inte vid sin fackliga roll utan vid sin politiska roll som partner till socialdemokrati. I en tid då socialdemokrater jublar över opinionssiffror kring 35 % är det en svag bas för en organisation som vill samla samtliga löntagare inom sitt område.
Det underminerar relevansen, när det är politisk organisation man vill vara samtidigt som det ställer en vid sidan av makten när socialdemokraterna är i opposition. Och just oförmågan att profilera en facklig roll i det moderna kunskaps- och industrisamhället istället för att vara socialdemokraternas tvillingkraft har försvagat LO ytterligare.
Och både som facklig organisation och som politisk tvilling till socialdemokratin räcker det inte med att inse produktionens och tillväxtens betydelse för välståndet. Det är nämligen inte produktionen i sig som ger tillväxt och välstånd utan förmågan att producera det andra inte gör lika bra och det som tillräckligt många vill ha.
Debatten inom socialdemokratin just nu verkar mer inriktad på produktionen som sådan – byggandet, investeringarna, broarna, vägarna, infrastrukturen – än hur innovationer och nytt företagande skapas. Byggnader som ingen vill betala kostnaden för, vägar som inte ger transporter som är mer värda än vad investeringen kostad och investeringar i så kallad grön teknologi som blivit ett mantra blir bara lönsamma och ger tillväxt när någon vill betala mer för det man levererar än vad det kostat. En bro som ingen åker på eller transporterar varor på har visserligen gett jobb när den byggdes men likväl varit en kostnad istället för investering.
Och debatten inom socialdemokratin att avveckla kärnkraften för att investera i ny teknik, att hindra vinstdrivande företag inom välfärden och att krisen kan lösas genom investeringar och ökade utgifter är än så länge frikopplad från denna insikt. En socialdemokrati som sitter fast i det gamla industrisamhällets föreställning om att det är produktionen som räknas kommer inte driva Sverige framåt. Det hjälper inte om man har industrins perspektiv om man försummar tillväxtens.