Svd Ledare, publicerad 23 november 2023
Både i Vilnius och i London möter jag Felix Maradiaga, som av den nicaraguanska regimen kastades i fängelse när han efter en landsflykt modigt nog återkom och kandiderade som oppositionens presidentkandidat. Efter två års fängelse under vidriga förhållanden fick han chansen att lämna landet. Hans hedersutmärkelse överlämnades av Bianca Jagger som är nicaraguanska och som under lång tid engagerat sig i demokratikampen.
I Vilnius träffade jag också Leopoldo López. Efter sju års fängelse under den venezuelanska regimens hårda – men i Sverige av delar av vänstern hyllade – diktatur under en tillfällig husarrest, lyckades han ta sig till spanska ambassaden. Efter ett års vistelse där lyckades han smuggla sig ut som elektriker – med pandemins munskydd som hjälp – och genom 30 olika vägkontroller till Colombia. Hans familj finns nu i Spanien och hans pappa är numera som ny spansk medborgare invald i Europaparlamentet.
Tillsammans med andra demokratikämpar har de bildat Liberty Congress, en sammanslutning av människor som i olika länder står upp mot sina länders förtryckarregimer. Nu har de genom demokratiska val utsett sin styrelse – många beskrev glädjen när de kunde rösta. I Vilnius lanserade de styrelsen och sitt framtida arbete.
I London tog Eugenia Kara-Murza emot hedersutmärkelsen å sin makes Vladimirs vägnar. Han är nu, liksom Alexej Navalnyj, dömd till mer än 20 års fängelse, för att ha kritiserat korruption, kriget och Putin. Och det är många fler som nu kastats i ryska fängelser, liksom i de belarusiska. Människor som har modet att säga nej, att stå upp och möta hotet från diktaturen.
En annan hedersutmärkelse gick till Anaïs och Carine Kanimba, som efter en internationell kampanj fick sin adoptivpappa frigiven. Deras far, Paul Rusesabagina, adopterade dem efter den etniska rensningen i Rwanda 1994, och var den verkliga förlagan till hotellchefen i filmen ”Hotel Rwanda”. Han kidnappades 2020 av den rwandiska regimen och utsattes för tortyr.
Många fler gör hjältemodiga insatser. Som Mykola Kuleba. Han har som barnombudsman i Ukraina lett omfattande aktiviteter för att hämta hem kidnappade ukrainska barn från Ryssland och ryskockuperade områden.
Några saker slår mig.
För det första att Litauen – som efter lång kamp blev fritt 1991 – har blivit ett land som står i Europas förgrund när det gäller att stå upp mot diktaturer som Ryssland, Belarus och Kina, och i att ge demokratins krafter i dessa länder sitt stöd. Sverige bör verka för att Litauens föredöme blir en europeisk norm, och att vi bör gå sida vid sida med Litauen i det arbetet.
För det andra att det är mod och envishet som ger demokratin segern över tid. Diktaturen och våldet kan alltid triumfera kortsiktigt. Det finns dessutom alltid de som i ögonblicket imponeras av diktaturens paroller, förförs av dess propaganda och imponeras av projekten. ”Säga vad man vill, men i en diktatur får man något gjort” som det sägs av den extrema delen i den klimatpolitiska debatten, eller inför andra stora samhällsproblem, verkliga eller upplevda.
Demokratiska länders regeringar och deras medborgare måste ständigt vilja och orka fördöma diktaturerna, aldrig låta gränsen mellan demokrati och diktatur relativiseras och stödja fria medier och de som står upp mot diktaturerna. Den fria världens länder måste samla sig till att vara just Den fria världen.
Diktatorerna är nämligen, för det tredje, personligen fega. De vågar inte möta demokratins vänner utan att försöka mörda dem, fängsla dem och använda sin fysiska övermakt till att tortera dem. De är rädda för sina folk och för folkets vilja. Och deras förtryck föder fattigdom.
För det fjärde har demokratins vänner allt för länge diskuterat som om vi är i ett underläge gentemot diktaturen och de auktoritära. Det är vi inte. Demokratin är inte bara en styrelseform som respekterar folkviljan, den ger också ett samhälle där människor kan leva i frihet, glädje, nyfikenhet, egenhet. Och dessutom leva som man vill: man kan komponera, säga det dumma och det kloka, lyssna på den musik man vill, uppfinna och starta nytt, pröva nya tankar och leva med sina vänner utan oro eller rädsla. De är glädjens samhällen som erkänner oss som individer. Till skillnad från diktaturerna är välfärdens utveckling en naturlig del i samhället.
Låt oss i stället för att oroas över de auktoritäras falska lockelser, bejaka demokratins överlägsenhet när det gäller både glädje och framgångar. Despotin förlorar när vi som enskilda människor står upp mot den, ännu en sak som är lätt i fria samhällen. Och låt oss ge dem som tar de största riskerna vårt främsta stöd.
Gunnar Hökmark