[BILD1]En av sommarens diskussioner har handlat om en så kallad litterär kanon. Det handlar om att definiera den svenska litteraturens stora verk för att ha dem som en gemensam grund ibland annat skolans undervisning. Jag förstår och gillar syftet men tror inte på metoden. Hur bestämmer man vilka litteraturens stora verk är? Hade dåtidens Svenska Akademi fått bestämma hade August Strindberg överhuvudtaget inte fått nämnas i ett sådant sammanhang.
Men det går säkert att fastställa ett antal stora verk som bildar vår kulturella grund. Men poängen med kultur är att den är dynamisk, den växer sig stark genom det den provocerar och tänker nytt, inte genom det den slår fast som absoluta sanningar. Det är vår reaktion, eller vår motreaktion som är kulturens livsluft. Och hur ska någon annan kunna bestämma vad som är det viktigaste i vår syn på samhället? Olika verk och olika författare säger olika saker till olika läsare vid olika tider och i olika sammanhang. [BILD2]
Lite olyckligt har den här diskussionen kommit att bli en diskussion som om det handlar om att bevara svensk identitet eller internationell identitet. Så Cecilia Wikström som drog i gång debatten anklagas för en exkluderande nationalism och de som är emot en kanon kritiseras för att de inte vill slå vakt om det svenska kulturarvet.
Det är trams. Att utpeka den svenska litteraturens stora verk handlar inte alls om nationell chauvinism och står inte alls i motsats till ett internationellt perspektiv. Det är bara det att det är en hopplös uppgift för den som vill ha en dynamisk svensk kultur. Problemet är nämligen inte de stora verk som kommer med på listan utan alla de som exkluderas. Därmed definieras en kultursyn som är statisk och inte dynamisk.
Det var så franskan förlorade sin ställning till engelskan som kulturspråk. Franskan exkluderade nya ord och nya begrepp och vilade på en definierad uppfattning om vad som var god franska medan engelskan inkluderade nya ord och utvecklade ett dynamiskt språk som bär upp en kultur som trängt igenom de flesta barriärer. [BILD3] Den dagen vi definierar det som är den goda svenska kulturen har vi definierat bort dynamiken. Dessutom misstänker jag att Röde Orm inte skulle komma med på listan, kanske inte heller Bombi Bitt och jag. Och hur skulle vi göra med Theodor Kallifatides och Runeberg?
Och Nils Holgerson? De stora verken behöver vi inte definiera, de finns där ändå. Det är den sanna kulturens styrka.