Nyheterna om Gadaffi-regimens grymheter väcker bestörtning i media. Men mest av allt borde bestörtningen väcka bestörtning. Hur trodde man att det var i diktaturens Libyen? De berättelser som vi nu får oss till del både om familjen Gadaffis grymheter och om hur förtrycket har upprätthållits med brutalt förtryck och förakt för människovärdet är diktaturens signum och så som den lever vidare.
Samma kunde sägas om Sovjetunionen eller varje annan kommunistisk diktatur och samma gäller i dag i Kina eller i Syrien. Diktaturen är en regim som bygger på våld mot de egna medborgarna.
När vi tror något annat om diktaturerna medverkar vi till att relativisera förtrycket. Det vi ser i spåren eftert Gadaffi-regimen var libyernas verklighet. Det var inte i Gadaffis förvirrade utopier de levde i utan i hans hårdhänta förtryck. Och motsvarande gäller alla andra som lever under förtryck.
Vår förvåning i dag säger mer om vår tystnad tidigare än om att Libyen var ett undantag från diktaturens normalitet. Det är värt att tänka på när vi betraktar andra diktaturer.
Bloggar: Adam Cwejman, Ulrik Nilsson, Carl Bildt samt Inga Magnusson.