Det dominerande skeendet i dag är hur den libyska regimen faller sönder som ett korthus, när till slut ingen vill stå till svars för brutalitet och missdåd. Det som nu sker vittnar också om något annat. Det är inte först och främst EU som är aktören i denna fråga utan USA, Storbritannien och Frankrike med Italien som en nödvändig partner på grund av närhet i geografi och ekonomi.
Att det inte är EU som är aktören beror till en del på att intressena har varit alltför olika, med Italiens ekonomiska beroende som ett hinder men också andra skillnader i synsätt. Det är heller inte EU som har förmågan att aktivera militära resurser när det gäller undsättning och fredsskapande i ett land som håller på att falla samman. Det är Storbritannien, Frankrike och i det här fallet även Italien. Men det är också EU som har valt att företrädas av personer som hamnar i skuggan av andra. Det drabbar nu vår förmåga att agera. Det är illa för Europa.
Noterar för övrigt att socialdemokraterna Göran Färm och Olle Ludvigsson i ett svar till mig på Dagens Industri fortsätter på den socialistiska gruppens spår i Europaparlamentet vad gäller stabilitetspakten. De menar att en starkare pakt är bra men att utgifter som är viktiga ska undantas från kraven på budgetbalans. Det blir inte mindre underskott för det, ej heller långsammare växande skuldbördor. Men det blir nya räntekriser som driver fram panikåtstramning.
En radikal idé som de svenska företrädarna för Europas socialister borde fundera på är om inte de utgifter som regeringar i kris och i normala förhållande bör prioritera är de som är viktiga? Inom ramen för de underskott som är tillåtna borde regeringar i första hand ha med de utgifter som är avgörande för social trygghet och tillväxt. Istället vill Europas socialister tillåta undantag för regelsystemet om övertrampen beror på investeringar i infrastruktur. Men för att förtydliga, om investeringarna för framtiden ligger ovanpå andra utgifter så kan det lika väl sägas vara dessa andra utgifter som leder till underskotten. I vilket fall som helst är det dessa som borde minskas, inte de viktigaste. Det är politiskt modigt att förespråka en politik som riskerar att leda in i nya räntekriser och skuldfällor. Men inte särskilt klokt.
Bloggar: Carl Bildt, Cecilia Malmström, Sten Tolgfors.