I förra veckan var den lettiska regeringens företrädare i Europaparlamentet för att tillsammans med den lettiska centralbanken visa att Lettland nu är moget att ansöka om medlemskap i euron.
Mitt i den europeiska krisen har Lettland reformerat och anpassat sig till sina förutsättningar så att man når både balans i sin offentliga ekonomi och en hög tillväxt. Skillnaden mot länder som Frankrike eller Italien är betydande.
Och skillnaden är enkel. Lettland har gjort något till skillnad från de länder där man skjuter problemen framför sig. Och de som skjuter problemen framför sig behåller problemen framför sig. Och de blir inte mindre. Morgondagen blir inte bättre än dagen. Snarare sämre.
Skjuter man på anpassningen skjuter man nämligen också på investeringarna, tillväxten och framtidstron. Ju längre process av anpassning desto mer växer skulder och desto längre blir tiden av vikande investeringar, bristande förtroende och sjunkande tillväxt. Man kör i fel riktning men istället för att stanna och vända om saktar man farten och kommer ännu längre bort från dit man skulle.
Tyvärr är det många som tror att anpassningen blir enklare för att man gör den långvarigare. Så är det inte. Den blir svårare eftersom det känns som att inget hjälper och problemen blir större. Den känslan drabbar både väljare och politiker. Och då ger man upp inför de reformer som kan vända saker till det bättre.
Nu har kommissionen sagt att man ska låta Frankrike få ytterligare ett år på sig att anpassa sitt underskott till de regler som Frankrike har varit med om att ta beslut om med syfte att stramare regler skulle öka förtroendet för den europeiska ekonomin. Men det är ju inte reglerna som ökar förtroendet utan efterlevnaden. Och det är efterlevnaden som ger förtroendet, investeringarna och tillväxten. Så när Frankrike rullar problemen framför sig, liksom Italien, rullar man också tillväxten och tryggheten framför sig.
För letterna innebär anpassningen och reformerna att jobben ökar, ekonomin växer och investeringarna kommer igång igen. Det är ingen tvekan om att detta bidrar till den sociala tryggheten men också den sociala sammanhållningen.
Letterna har inte väntat på europeiska beslut om bankunion, som om det skulle lösa problemet med skuldkrisen eller tillväxten, de har inte gått och hoppats på att stramare regelverk än dem vi hade, och många bröt mot, skulle ge dem själva en bättre ekonomisk politik, eller ersätta behovet av reformer. Dem tog itu med problemen, reformerade och är på väg ut ur krisen.
Skillnaden mot den europeiska debatten som handlar om att skapa tillväxt genom nya beslutsformer och genom nya regelverk istället för de gamla som inte respekterades är betydande. Letterna gjorde något. Frankrike skjuter upp. Så nu är det så att det är letterna som uppfyller kraven för euron medan Frankrike bryter mot regelverket. Och Italien. Europas problem ligger i det som är kärnan av EU. Inte i det som ibland kallas periferin. Och läxan är enkel. Man gör något åt problemen istället för att hoppas att EU ska lösa det.
För min del är det därför det så viktigt med att vi nu klargör att ansvaret för medlemsländernas ekonomi ligger på medlemsländerna, ansvaret för den europeiska ekonomins förutsättningar ligger på EU. EU ska inte blanda sig i medlemsländernas uppgifter och medlemsländerna ska inte hoppas på att EU ska lösa deras problem.
Det är dags att vi slutar fundera på vad Europa ska göra med EU och istället ser till att inom EU föra en politik som förändrar Europa. Då kan det bli fart på oss alla. Och fler jobb.
Gunnar Hökmark