Gradvis träder en ny bild av den svenska ekonomin fram, med ett antal företag som nu visar vinst, några större än vad som var väntat. Det har tagit en lång tid men är ett tecken på att ekonomin nu börjar fungera efter det chocktillstånd som präglade svensk och europeisk ekonomi mitt under den finansiella krisen. Den bör ställas mot de förslag som nu förs fram om olika bankskatter, som bland annat Economist skriver om.
En viktig del i återhämtningen är att bank- och finansmarknader har återhämtat sig. Det är avgörande för den ekonomiska utvecklingen nu, men än mer i den utveckling som måste komma när ny konkurrens ska mötas från andra delar av världen och nya företag växa fram.
Mot den bakgrunden är jag oroad över att så många betraktar banksektorn, eller finansmarknaderna, som en verksamhet för sig, som bör bestraffas och kontrolleras. Det bottnar i föreställningen om att det finns en finansiell ekonomi och en real ekonomi, där den reala ekonomin är tillverkning och tjänster medan den finansiella ekonomin inte är riktigt en ekonomi utan mer artificiella värden. Detta är en nästan historiskt rotad föreställning som har präglat religioner och kulturer och som på vissa håll har hållit tillbaka utvecklingen och på andra håll lett till att bara vissa har kunnat ägna sig åt finansiella tjänster. Länge var det förbjudet för kristna att ta ut ränta vilket ledde till att den finansiella sektorn under medeltid dominerades av judar, som i sin tur anklagades för att roffa åt sig och syssla med konstgjorda värden.
Nu lever vi i spåren efter krisen i föreställningen att finanssektorn som sådan är ansvarslös, enbart profithungrig och utan egentligt värde för ekonomin som sådan. Det leder till en växande vilja att minimera och kontrollera, inte minst minimera risktagande i den finansiella sektorn som plötsligt anses vara ansvarslöst . Det förenas av en förståelse att vi behöver ett ökat risktagande i den reala ekonomin i form av nyinvesteringar, innovationer och nyföretagande.
Samtidigt finns en föreställning om att finanskrisen är visade statens hjältemod och förmåga att hävda sig över marknaderna. Det ligger inget konstigt i det. Hela poängen med en stat är att den har våldsmonopol, försvarsmakt, lagstiftningsrätt och finansieringsmöjligheter genom skatter och sedelutgivning som ingen annan har. Det faktum att brandkåren visar sig behövas när det brinner är däremot inget skäl till varför brandkåren ska styra kommunerna i Sverige. Och nyttan av ett försvar som bevarar freden är inte ett argument för att försvarsmakten ska styra över politiken.
Just nu förekommer det många idéer och förslag om hur banker och försäkringsbolag ska göras riskfriare och säkrare. Eftersom den finansiella marknaden handlar om att analysera risker, ta risker och sprida risker är det en politiskt svår uppgift, om man vill bevara denna förmåga.
Högre kapitaltäckningskrav sägs leda till större stabilitet. Just nu florerar ett antal olika förslag från IMF om att införa särskilda skatter på banker, utöver de skatter som banker liksom alla andra företag betalar. Om det är avgifter som syftar till att finansiera de risker som skattebetalare tar när utsatta banker fått bankgarantier är det en sak. Och de kan självfallet utformas på ett sätt som är mer eller mindre bra.
Men i slutändan innebär höjda skatter större kostnader och att man motverkar det risktagande som banker behöver göra. Och som vi vill att de ska göra om till exempel småföretag ska kunna få nytt kapital. Den som tror att det blir bankdirektörer som får betala notan glömmer att det alltid är kunderna som betalar. En allmän bankskatt leder möjligtvis till att offentliga underskott kan minskas men också till att banker kan spela en mindre roll för att bidra till tillväxten.
Den innebär också att banker kan räkna med att det finns buffertpengar någonstans för den dag de tagit för stora risker samtidigt som vi vet att många banker har agerat klokare än andra. Vi behöver mer transparens, bättre övervakning och tillsyn utifrån det faktum att marknader är europeiska och globala. Vi behöver gemensamma regler men vi måste diskutera andra åtgärder riktade mot finansmarknaderna utifrån de konsekvenser de får för den så kallade reala ekonomin.
Det är inte säkert att skatter som motverkar sunt risktagande och utlåning till investeringar bidrar till den stabilitet som vi vill ha, i finansmarknader och i ekonomin i sin helhet. I de länder där man inte har haft fungerande finansiella marknader har man inte haft ekonomisk stabilitet annat än stagnation. Och det avgörande måste vara om vi tror att den uppgång som nu är på väg gynnas av att banker får högre kostnader.