bidra till att utveckla ekonomin.
Det ska i grunden vara en självklarhet att pengar som inom EU utbetalas till enskilda medlemsstater hanteras på effektivast möjliga sätt, inte påverkas av korruption och inte innebär att man accepterar övergrepp mot rättsstatliga principer i det enskilda landet.
Det senare är ett svårare kriterium än det ibland framgår i debatten. Även om övertrampen och övergreppen är tydliga när vi ser dem innebär det inte att de ur juridisk bemärkelse är entydiga. Så skiljer sig till exempel den konstitutionella och politiska traditionen i olika länder så pass mycket att olika företeelser inte går att jämföra med varandra. Storbritanniens frånvaro av grundlag var ju till exempel aldrig ett hinder för landet att vara medlem och sågs heller aldrig som ett underskott i förhållande till rättsprincipen.
Frågan om avvikelser från rättsstatens principer måste därför bygga på en strikt juridisk prövning mot den gemensamma EU-rätten och inte baseras på politiska bedömningar. Det är fullt möjligt att göra och bör göras.
Att låta detta påverka bidrag till de länder och regeringar som bryter mot den gemensamma EU-rätten är en bättre balanserad reaktion än att direkt hamna i frågor om att ta ifrån ett land rösträtten eller att utesluta det från EU, i det senare fallet utesluter man nämligen inte bara regeringen utan också folket och kommande generationer och man stärker de krafter utanför EU, som Ryssland, vars regimer ser demokrati som ett hot mot sig själva.
Om nu Polen och Ungern väljer att blockera att rättsstatens principer självklart ska vara kriterier är det i grunden lätt att hantera även om det kräver en svår process.
Då kan återhämtningsfonden göras till en mellanstatlig fråga för de 25 länder som accepterar att rättsstatens principer och kraven på en effektiv resursanvändning ska vara kriterier för hur fondens medel används. Återhämtningsfonden kan ges den stadgemässiga konstruktionen att Europaparlamentet tillsammans med de deltagande medlemsländerna formar regler och innehåll samt ansvarar för kontrollen. Motsvarande revisionsverksamhet som utförs av Revisionsrätten kan genomföras mot fonden och dess användning. Det mellanstatliga samarbetet i en sådan återhämtningsfond kan baseras på det normala gemensamma beslutsfattandet med undantaget att två länder inte är en del i att finansiera fonden eller att få medel ur den.
Det är ingen ideal lösning men bättre än att två medlemsstater, som blockerar för att de inte vill att rättsstatens principer ska prövas mot dem, får styra. Det blir också en tydlig signal till regeringar och medborgare i dessa länder om konsekvenser av att bryta mot grundläggande gemensamma regler.