Den debatt som nu uppstått om den svenska äldreomsorgen präglas istället av föreställningar som antingen inte leder någonstans eller som är direkt hindrande för en bättre utveckling.
Till den första kategorin hör påståendet att det under coronakrisen pågått en slags cynisk kalkylering av värdet på äldres liv. Det är i grunden desinformation.
Skälet till att fler äldre har drabbats av covid-19 är enklare än så. I varje tid av kris eller sjukdomar är det de allra äldsta som drabbas hårdast. Det borde ha lett till att det svenska samhället skulle ha gjort mer för att skydda just äldreboenden och de som arbetar inom äldreomsorgen.
Att detta inte skedde beror inte på någon kalkyl över människoliv, utan på passivitet och dåligt beslutsfattande på nationell nivå, samt att lokala verksamheter varit alltför hårt reglerade för att själva agera.
En annan föreställning som hindrar en utveckling av debatten är den schablonmässiga uppfattningen att äldreomsorgen är ekonomiskt eftersatt. Tvärtom, vi är ett av de länder som satsar mest resurser på våra äldre. Tron på att det bara handlar om att skjuta till mer pengar döljer de svåra utmaningarna kring organisation och utveckling som krävs för att ge äldre en bra omsorg.
I vardagen fungerar äldreomsorgen bättre än vad många tror. Men regelverk som exempelvis hindrar att ha läkare anställda vid äldreboenden grundar sig i ett system som är begränsat av sin egna byråkratisk process och fördummat av avstånden mellan olika byråkratiska nivåer. Det problemet löser man inte genom nya pengar. Man löser det genom avbyråkratisering, decentralisering och möjligheter till en mångfald av lösningar, beroende på de olika förutsättningar som finns runt om i landet.
Utvecklingen med allt fler äldre och allt mer varierande vårdbehov kräver mångfald istället för likformning, beslutsförmåga istället för byråkrati och nya finansieringsformer istället för ständigt återkommande skattehöjningar.
Det finns en väg där entreprenörskap och konkurrens kan förändra och öppna upp de nuvarande strukturerna. Vi bör skapa större utrymme för att pröva olika modeller som människor kan välja mellan. Konkurrensen gör så att verksamheten är i ständig utveckling. Dagens upphandlingsmodell bör ersättas med obligatorisk LOV i hela landet.
Liksom inom många samhällsområden kan ny teknik hjälpa till i äldreomsorgen, till exempel när det gäller medicinering. Dessutom kan digitala lösningar öka tryggheten och säkerheten för de äldre. Den utvecklingen kommer vi inte se i den hårt styrda offentliga verksamheten.
Det är uppenbart att detta måste gälla för den personalintensiva äldreomsorgen, med enorma möjligheter för ökad och förbättrad interaktion mellan de äldre och deras vård- och omsorgspersonal. Den som behöver en omedelbar och konstant närhet och vård kan lättare få det om andra som bättre tas om hand med beredskap och uppföljning i realtid kan klara sig själva.
Äldreomsorgen måste vara föremål för människors val av vardag, inte för byråkratins gränser. Därför är det av värde för äldreomsorgen i sin helhet att vi öppnar upp för mer av egenfinansiering.