Folk och Försvar tillhör det bästa i svensk försvarspolitisk tradition. Över partigränser och med folkrörelser och organisationer som format det svenska samhället diskuteras vår mest gemensamma uppgift; att värna vår säkerhet, demokrati och frihet. Men viljan att diskutera och enas får aldrig ersätta ansvarstagande och handling.
Utanför den konferens som nu äger rum i Sälen pågår ryska upprustningar i Sveriges närområde. Det är en utveckling som pågått i många år och som får sitt allvar just av att den växt fram över tid och förändrat Europas säkerhetspolitiska karta. Ändå talar vi om hoten som om de vore nya. Och vi snackar utan att göra något.
Naiv nedrustning – sen gjorde Putin entré
När Sverige inledde sin nedrustning gjordes den felaktiga bedömningen att vi var befriade från väpnade hot och att Ryssland var på väg att bli ett demokratiskt land. Putins makttillträde visade en annan verklighet. Ryssland är i krig i Ukraina efter att ha ockuperat och annekterat Krim, har ockuperat delar av Georgien, upprätthåller frysta konflikter där liksom i Armenien och Moldavien samt bedriver politisk och ekonomisk påverkanspolitik gentemot Europa. Det handlar inte om framtida hot utan om Europas säkerhet och stabilitet i nuet.
Att många nu har kommit till insikt att verkligheten var en annan än vi trodde och att vi behöver stärka försvaret är otillräckligt om vi inte agerar därefter.
Här är de viktigaste punkterna för det svenska försvaret
För det första måste försvaret få de anslag som gällande försvarsbeslut kräver. Det är en budgetfråga och en fråga om nationell säkerhet som vare sig Miljöpartiets eller Vänsterpartiets udda säkerhetspolitiska föreställningar borde få påverka. Det kan göras nu i ett regeringssammanträde och sedan i riksdagen och behöver inte skjutas upp för beslut efter ytterligare år av beredning.
För det andra måste vi omgående, och här är det bråttom, återhämta 15 års försummelser av vapensystem och avancerad försvarsmateriel. Ett engångsbelopp på 40 miljarder kan täppa till de farligaste hålen. På motsvarande sätt krävs en krisplan för att återhämta personalförsörjningen. Officerare som ska utbilda och leda de förband vi nu behöver har inte rekryterats, utbildats och övats. Nu riskerar vi att genom pensioneringar förlora avgörande kompetens om vi inte kan återanställa, förlänga anställningar och snabbutbilda. Men klockan tickar.
För det tredje måste vi få en bred överenskommelse som gör att vi inom tio år når försvarsanslag motsvarande 2 procent av BNP. Både för att möta nuvarande och framtida behov.
För det fjärde bör vi fortsatt utveckla Sveriges bilaterala samarbeten. Men det är lika viktigt att fullt ut bejaka en gemensam försvars- och säkerhetspolitik inom EU vad gäller försvarsindustri, militära operationer utanför EU, ökade anslag och närvaro i de länder som är mest utsatta samt en utveckling av de gemensamma stridsgrupper som EU har. Vi bör vara pådrivande för att få ett samarbete som utgår från medlemsstaternas behov utan att bli federalistiskt.
För det femte är frågan om Nato avgörande i en del av världen där ett krig inte kan bryta ut utan att det berör oss. När Margot Wallström hävdade att Nato hotar Sverige med att inte vilja samarbeta med Sverige om vi underminerar Natos säkerhetsstrategi grumlade hon till det men slog likväl huvudet på spiken. Frånvaro av samarbete med Nato är ett hot mot svensk säkerhet eftersom vi då står ensamma mot ryska hot.
Nu måste det bli ett slut på försvarspolitik som terapeutisk beskrivning av omvärlden med ett ändlöst beredande och uppskjutande av det som måste göras. Vi behöver vi gå från förhandling till handling. Från Sälen till Riksdagen.