Socialdemokraternas attacker mot bygget av Nya Karolinska har nu tagit en form och omfattning som blir till ett hot mot Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhusets ställning i det internationella forskningssamhället.
I mitt arbete med europeisk forskningspolitik och för att stärka excellent forskning i Europa är det så uppenbart att Karolinska är något som vi svenskar kan vara stolta över och ska göra vårt yttersta för att värna. Det är också uppenbart att många vill nedvärdera kravet på excellens liksom det är många som vill se de stora satsningarna i egna hemländer.
Därför blir jag bekymrad över den debatt som nu förs, där socialdemokraternas valstrategi uppenbarligen handlar om att som ett självändamål göra Karolinska till en skandal för att på det viset attackera moderaterna och alliansen.
Det riskerar att drabba svensk medicinsk forskning. Inte för att det förs en kritisk debatt utan för att den debatt som nu förs saknar proportioner, bortser från sak och mer drivs av förhoppningen att sänka bygget av ett kvalitativt avancerat sjukhus för att slippa diskutera socialdemokratiska vårdköer.
Efter att ha drivit ut Nordea, en lång rad olika nya och ledande It-företag verkar Sveriges regering nu på ett sätt som kan driva världsledande forskning ut ur Sverige till länder där den politiska ledningen slår vakt om sina forskningsmiljöer. Det finns därför skäl att sätta saker i det perspektiv det hela gäller.
Först av allt, och viktigast av allt: Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska Institutet är världsledande institutioner inom medicinsk forskning och avancerad sjukvård. Karolinska Institutet står i Sverige och i Europa i en särställning som ett unikt framstående forskningsuniversitet bland världens ledande medicinska forskningsinstitutioner.
De båda institutionerna bärs upp av världsledande forskare med sina rötter i Sverige liksom från världen över. Internationella forskningsanslag, från EU liksom från andra delar av världen bidrar till internationella och europeiska nätverk som är unika för svensk och europeisk forskning. Närheten till Nobelpriset och den aura av forskningens excellens som präglar detta ger ett ännu större genomslag i världen men det är svenska och utländska forskare i Karolinska som visar att Nobelpriset inte är inskränker sig till att vara ett vittnesbörd från fornstora dar.
När regeringen gör sig själv till en kampanjorganisation mot Karolinska ger man medvetet en befängd och osaklig bild av byggprojektet som riskerar att påverka den europeiska och internationella bilden av Karolinska. Det är en politisk ansvarslöshet som kan få ännu större konsekvenser än den sjukvårdspolitik som gett fördubblade köer och som lett till socialdemokratiska landsting där man utbildar människor i taxiförlossning.
Därmed kommer vi till det andra.
Det finns i regeringen och bland socialdemokraterna en betydande vilsenhet om vad det är man vill angripa Karolinska för. Det gäller både i sakfrågan och i frågan om man själv som regering har en roll i hanteringen av Karolinska. Det understryks av det faktum att socialdemokraterna i Stockholms läns landsting i enighet med alliansen har varit med om de avgörande besluten.
Magdalena Andersson höll en pressträff som avslöjade både hennes vilsenhet inför sin egen roll som statsråd och regeringens roll i vårt samhälle. Hon reflekterade över om inte KU eller Riksrevisionen hade kunnat vara bra kontrollorgan åt regeringen, som om hon var omedveten om att dessa inte är regeringens myndigheter utan riksdagens och ägnade åt att vad gäller KU kontrollera regeringen och vad gäller Riksrevisionen statens verksamheter.
Dessa institutioner underställda riksdagen ska kontrollera regeringen, till exempel vad gäller haveriet med Transportstyrelsen eller vad gäller missbruk av regeringsmakten gentemot myndigheter, landsting och kommuner.
Det är så det går till i en rättsstat. Den folkvalda riksdagen har myndigheter till sitt förfogande för att kontrollera den statliga maktens utövning. Regeringen har däremot i en rättsstat inte kontrollorgan till sitt förfogande för att kontrollera folket eller deras valda företrädare.
I en demokrati bör man undvika att använda statens makt för att komma åt oppositionen, om jag ska uttrycka det mycket enkelt. Och man ska inte tro sig kunna använda de kontrollorgan som är till för att kontrollera regeringens maktutövning till att kontrollera valda företrädare för Sveriges folk. Det är att missbruka regeringsmakten.
Vilsenheten i vad man ska göra avslöjar en vilsenhet i sakfrågan. Uppenbarligen vill inte regeringen och socialdemokraternas företrädare veta att det just nu pågår en lång rad olika utredningar om vad som har hänt, vilka lärdomar som finns att hämta från det som gått fel och det som gått rätt i bygget av ett av världens mest avancerade sjukhus för kvalificerad vård och forskning.
Mikael Damberg uppvisade häromdagen samma vilsenhet i Svenska Dagblad när han hävdar att kostnaderna skenat, att det är fel på ventilationen och på datasäkerheten. Hans bekymmer för ventilationen påminner mig om när Göran Persson upplevde tjusningen med kommunalpolitik i att man då fick välja gardiner åt ålderdomshemmet. Problemen med ventilationen och datasäkerheten är problem som måste tas på allvar i det fortsatta projektet, och ytterst i Stockholms läns landsting, liksom att det var baklut i en del våtutrymmen. Men det är svårt att säga att allt beror på den alliansmajoritet som sitter vid makten i Stockholms läns landsting. Det är också svårt att hävda att Skanska inte är ett lämpligt företag att utföra större byggnadsarbeten. Än svårare är det att hävda att regeringen har något att tillföra i frågorna om ventilation och baklut, än svårare är det i frågorna om datasäkerheten.
Men vad värre är, Damberg blandar liksom Magdalena Andersson och Aftonbladets ledarsida samman alla olika kostnader i projektet så att man blandar druvor med meloner. Byggkostnaden för det ursprungliga projektet blandas samman med beslutade tilläggsprojekt och dessas kostnader, som i sin tur blandas samman med kostnader för utrustning och till råga på allt den sammanlagda driftskostnaden för att driva sjukhuset fram till 2040. Den sammanlagda kostnaden för den årliga driften fram till 2040 blandas samman med engångskostnaden för byggnaden.
Det ursprungliga OPS-avtalet för att byggprojektet handlar om 14, 5 miljarder. Sedan har det tillkommit ett beslutat tilläggsavtal med ytterligare byggnationer. Därefter andra bygginvesteringar som leder till att den totala kostnaden för att bygga nya Karolinska beräknas till 18,5 miljarder.
Till detta kommer medicinteknik och avancerad utrustning på 4,3 miljarder, som beror på den medicintekniska utvecklingen i strävan att Karolinska ska vara i topp inte bara enligt en plan 2010 utan hela tiden det används. Det innebär en sammanlagd bygg- och utrustningskostnad på 22,8 miljarder.
Alla dessa kostnader och summor blandas friskt för att ge den bild man vill sätta. När Damberg och andra socialdemokrater säger att kostnaderna skenar väljer de att utgå från de 14, 5 miljarderna för det ursprungliga byggnadsprojektet och hävda att dessa blivit de 61 miljarder som är summan av allt detta plus kostnaderna för den årliga driften fram till 2040.. Det är medveten desinformation.
Man kan självfallet hävda att det är fel att utrustningen tillkommer men det var en förutsättning som framgick när man fattade det ursprungliga beslutet och måste anses vara en självklarhet. Annars hade ju originalkostnaden varit större med utrustningen inkluderad.
Om man på fullt allvar ändå anser att man då skulle ha beslutat om all teknisk utrustning är det som att hävda att man 2010 borde bestämt att man fram till 2040 ska använda sig av Iphone 5, oavsett vad som händer på mobilmarknaden. Det vill säga som om att man ska ha sjukvårdsutrustning från 2010 utan hänsyn till ny teknologi, teknologiska och medicinska genombrott samt den kostnadsutveckling som präglar dessa.
Man kan också hävda att det var fel att utöka antalet patientplatser från projektets ursprungliga plan men det var ju en bedömning som gjordes efter första beslutet och som hade påverkat kostnaderna för det första beslutet om man hade fattat det då. Det handlar även här om enskilda beslut under projektets gång.
Allt detta är tillgänglig information. Det finns på Stockholms länds landstings hemsida.
Viljan att attackera och svartmåla allt i samband med bygget av nya Karolinska har ett betydande pris. En regering som systematiskt och utan att veta riktigt varför svartmålar en ledande internationell forskningsinstitution skadar Sverige och svensk forskning.
Det är i allra högsta grad rätt, och det är viktigt, att Stockholms läns landsting utreder och utvärderar projektet, men det är en helt annan sak att regeringen medvetet med alla medel, med konstitutionella medel som man inte har och partipolitiska medel som man har, försöker stämpla Karolinska som en nationell tragedi.
Det är med viss tveksamhet som jag skriver om detta eftersom jag liksom de flesta andra inte sysslat med dessa frågor eller kan detaljerna. Och det finns säkerligen i detta stora projekt fel som är gjorda, som man kan lära sig av men som också kräver sitt ansvarstagande. Men vissa grundläggande fakta är lätta att ta reda på. Och en viss rimlighet och proportionalitet i debatten handlar om normal respekt för väljare och i det här fallet för svensk forskning.
Men om man med ett visst respektavstånd ser till det proportionella och rimliga i denna fråga finns det ett antal saker som kan sägas med viss säkerhet.
För det första: Nya Karolinska är som sagt ett projekt som beslutades i enighet. Socialdemokraterna var med om beslutet men vill inte vara med om ansvaret. Syftet var att bygga ett avancerat universitetssjukhus i centrum för ett nytt center för medicinsk forskning och Life science. Det är fortfarande syftet men det motarbetas av dem som nu utav partipolitiska skäl försöker svartmåla projektet oavsett vad de vet och inte vet. Till exempel bedömer jag att Mikael Damberg vet väldigt lite om läget vad gäller ventilationssystemen och datasäkerheten. Det torde närma sig noll.
För det andra är projektet och bygget inte färdigt. Det råder såvitt jag kan förstå inflyttning, vård har påbörjats samtidigt med kalibrering av hela verksamheten som sådan.
För det tredje är det otvivelaktigt ett dyrt projekt eftersom det syftar till ett världsledande avancerat sjukhus. Det är en funktion av att syftet är att ligga i topp vad gäller avancerad sjukvård.
Det återkommer gång på gång i media att detta är ett av världens dyraste byggprojekt. Förutom att det är osäkert vad man då utgår ifrån för kostnader: byggandet, utrustningen och driften fram till 2040 eller bara just byggnaden, tillhör i stort sett varje svenskt byggprojekt de dyraste eftersom Sverige av en lång rad olika skäl, många goda men andra mindre goda, har världens dyraste byggkostnader. Att jämföra bygget av nya Karolinska med stora byggnader i Arabemiraten är cyniskt eftersom dessa av en mängd dåliga skäl har extremt låga byggkostnader beroende på extremt låga löner, minimal arbetsplatssäkerhet och helt andra ambitioner vad gäller medicinsk standard. Förutom att kostnaderna för dessa hus sällan inkluderar drift fram till 2040.
Tanken att bygga ett avancerat sjukhus i Sverige som inte skulle vara särskilt dyrt jämfört med andra byggnader förutsätter ett helt annat läge, en annan byggmarknad, en nonchalans mot byggarbetares säkerhet samt löner i nivå med gästarbetare i i länderna kring den Persiska viken. Skulle man bygga ett nytt regeringskansli i Sverige skulle det om det ställdes höga krav på byggnaden tillhöra världens dyraste regeringskanslier, även med stöd av Mikael Dambergs kunskaper om ventilationssystem.
Säkert finns det mycket lärdomar att hämta från de utvärderingar som nu görs av landstinget. Om upphandling och projektstyrning. Om beslutsprocesser. Om byggkostnader i Sverige och kanske också om ventilation och datasäkerhet. Landstingspolitiker liksom statsråd har säkert skäl att studera slutsatserna noggrant. Gör det, men förstör inte en av Sveriges största tillgångar i forskningsvärlden för kortsiktig valtaktik.