Europeiska Unionen är en union av 28 medlemsstater. Efter ett brittiskt utträde är det 27. Det försvagar inte bara Europa och EU utan även Storbritannien och länder som Sverige. Det är därför viktigt att vi nu hanterar den fortsatta utvecklingen av EU och avtalet med Storbritannien med eftertanke och klokhet. Det är en fråga för alla medlemsstater men inte minst de mindre. Det är därför störande att de ”tre stora” nu har mötts för att tillsammans diskutera tiden efter Brexit och hur EU ska utvecklas. Två av dessa länder är exempel på hur politiken har förts fel och skapat problem för hela EU.
Italien är Europas sjuke patient. En stagnerad ekonomi, stora underskott, långt efter vad gäller konkurrenskraft och digitalisering. När det gäller den digitala ekonomin tävlar Italien i flera områden om att vara sist tillsammans med länder som Bulgarien och Rumänien. De italienska bankernas problem är en konsekvens av bristande strukturreformer, bristande konkurrenskraft och en stagnationspolitik.
Frankrike har inte förmått att hantera sin offentliga ekonomi. Med mycket höga skatter ineffektiv offentlig sektor och en trög byråkrati saknar Frankrike konkurrenskraft samtidigt som budgetunderskotten försvagar landet och underminerar den gemensamma stabilitetspaktens trovärdighet.
Undantaget är Tyskland men även Tyskland behöver reformer för att kunna möta de utmaningar som vi alla står inför. Det gäller också Sverige som sakta är på väg in i ett franskt ekonomiskt mönster av höjda skatter och växande underskott, förenat med förbud eller begränsningar av privat företagande och vinster.
Europas stora problem i dag är den långa investeringsnivån som är en konsekvens av den ekonomiska politik som medlemsstater som bland annat Frankrike och Italien har fört under decennier. Lösningen av Europas problem ligger inte i ett triumvirat som försöker ställa de små medlemsstaterna inför fullbordade faktum vad gäller framtida inriktning och som försummar strukturreformer.
Det är inte genom nya institutionella förändringar av beslutsformer som EU blir starkare utan genom en politik som utnyttjar dagens regler och beslutsmöjligheter till strukturreformer som öppnar upp den inre marknaden för mer konkurrens, som fördjupar den, inklusive tjänstesektorn och som bygger på att våra lagar och regler ska följas istället för att förnyas när de inte följs. Frankrike måste tvingas följa stabilitetspakten. Italien måste genomföra reformer som återupprättar landet som en modern industriekonomi.
Det är förvånande att Stefan Löfven som företrädare för Sverige inte tar initiativ till att samla medlemsstater i den delen av Europa där man har tagit reglerna på allvar och där man har reformerat för att sätta agendan för det Europa som nu behöver växa fram. Det handlar inte om att skapa nya institutioner utan om att fördjupa ekonomiskt samarbete och den inre marknaden. Ökad fri handel och mindre byråkrati. En starkare gemensam energipolitik. En sammanhållning mot de hot som möter oss från Ryssland och islamistisk terrorism samt en politik för att möta globaliseringen genom öppenhet och frimodighet, att kunna hantera flyktingfrågor och säkerhet. Inom de ramar vi har kan vi möta våra utmaningar istället för att fly undan till frågor om nya EU-institutioner. Ett starkt stöd till Ukraina och en politik för att i ord och handling stödja de medlemsstater som nu utsätts för politiskt tryck från Moskva.
Det vore bra om regeringen Löfven, trots Vänsterparti och Miljöparti, nu agerar för att Sverige ska vara en stark kraft i europeiskt samarbete. Inte genom att kräva att nya uppgifter som sociala frågor och arbetsmarknad ska göras till gemensamma utan genom att slå vakt om det som idag är gemensamt och måste vara gemensamt. Vår säkerhet, vår inre marknad, vår klimatpolitik och miljöpolitik och inte minst gemenskapen som sådan. Hålla på våra lagar och regler när det gäller offentliga finanser, energipolitik och Gazprom. Hålla samman stora och små. Hålla samman kring den inre marknadens regler och öppna konkurrens.
Det är inte i FN´s säkerhetsråd, genom resor till Stilla havet eller genom uppvaktning av arabiska eller afrikanska regimer som vi formar vår säkerhet utan genom ett intresse och en agenda för det Europa som är basen för vårt samhälle. Regeringen måste nu sätta fokus på Europa i en tid då europeisk säkerhet och stabilitet är mer hotat än under mycket lång tid.
Sverige borde ta initiativ för att vi tillsammans med länder som Estland, Lettland, Litauen, Finland, Polen, Danmark, Holland och Irland kan sätta en agenda för hur Europeiska unionen nu ska möta sina utmaningar. Det kommer säkerligen vända Tysklands blickar mot de konstruktiva steg vi kan ta och förändra inriktning för den europeiska förnyelsepolitik som nu behövs.
Det skulle underlätta för förhandlingarna med Storbritannien. Det stärker oss gentemot rysk påverkanspolitik och det stärker oss i den globala ekonomin och det stärker oss när det gäller att globalt värna mänskliga fri- och rättigheter och en ambitiös klimatpolitik. Stefan Löfven borde agera som ledare istället för att låta andra leda. Vår ambition måste vara att göra Europa starkare.