Genom att bjuda in till ett EU-toppmöte om att skapa en social pelare driver regeringen en utveckling där sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor blir föremål för beslut på EU-nivå. Samtidigt förnekar man att det rör sig om lagstiftning. Regeringen måste tala klarspråk inför toppmötet om vilken linje man företräder.
Europeiska unionen, som för knappt 30 år sedan var en delad kontinent mellan öst och väst, är i dag en social gemenskap. Den präglas av ökat välstånd och minskade sociala klyftor och att vi nationellt utvecklar våra samhällen utifrån våra förutsättningar och traditioner.
Gemensamt stiftar vi regler för den inre marknaden, eftersom vi där behöver samma regler. Det innebär att vi också har regler för hur företag som utstationerar sina löntagare i andra länder ska avlönas. De ska ha lön som motsvarar lönerna i det mottagande landet. Tyvärr kommer dessa regler bli både omfattande och otydliga när de väl ska efterlevas och att det i framtiden kommer bli svårare att jobba i ett annat land. Det är ett bakslag för våra ekonomier liksom för den enskildes möjligheter, välstånd och sociala trygghet.
Mot denna bakgrund måste regeringen klargöra sina avsikter om en social pelare, som driver en utveckling för växande krav på lagstiftning i Bryssel om arbetsmarknad, social välfärd samt familjepolitik. Det är ett direkt hot mot den svenska modellen och bryter mot den samsyn som funnits i Sverige om nationell kompetens.
Den svenska regeringen förnekar att det rör sig om lagstiftning. Samtidigt har de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet röstat för sådana krav och kallat det en ”glädje-chock” samt gett stöd till en rad rättsligt bindande åtgärder för att likforma arbetsmarknader och sociala välfärdssystem.
Socialdemokrater i Europaparlamentet och i regeringskansliet har inte bara uttalat olika uppfattningar, utan också uppfattningar som i sig själva är direkt motstridiga.
EU ska å ena sidan reglera den europeiska arbetsmarknaden och å andra sidan inte alls lagstifta. Den sociala pelaren ska å ena sidan vara ett stort steg för EU och å andra sidan inte betyda mycket alls.
Det finns redan långtgående förslag om att reglera föräldraledighet, som skulle tvinga fram en förändring av den svenska lagstiftningen, liksom det finns förslag om minimilöner, lagstiftning om anställningsformer, utformandet av pensioner och skatter på EU-nivå.
Om man är emot att EU ska ta på sig nya uppgifter som underminerar den svenska modellen, hur ska Stefan Löfven stänga den dörr som han har öppnat genom Göteborgsmötet? Hur avser han garantera att vi inte gradvis går mot att EU bestämmer mer över svensk arbetsmarknad och social välfärd?
Otydlighet riskerar att bli en öppning för dem som vill ge EU ökat ansvar för sociala frågor. Tvingar man fram en agenda där EU reglerar välfärden får vi ett EU som mindre orkar möta de gemensamma utmaningarna och mer tvingas ägna sig åt kompromisser inom ett område fyllt av motsättningar.
EU som social grund är allt för viktig för Europa för att slitas sönder av konflikter mellan olika arbetsmarknads- och välfärdsmodeller.