I dag presenterar jag, som ansvarig rapportör, mitt förslag till Europaparlamentets beslut om en gemensam europeisk bankkrislagstiftning. Med nya kapitaltäckningskrav för banker samt ett system för insättargarantier är dessa hörnstenar i en framtida bankunion, skriver Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M). Tre utgångspunkter präglar mitt förslag om en gemensam europeisk bankkrislagstiftning. EU måste för det första få ett gemensamt och sammanhållande regelverk för europeiska banker på plats innan vi går vidare med frågor som riskerar att splittra unionen, som att vissa länder ska garantera andra länders banksystem. Frågan om en europeisk bankunion måste ses mot vikten av att hålla samman EU och ge den finansiella marknaden ett gemensamt regelverk. Förslag som leder till fragmentering riskerar att försvaga vår tillväxtpotential och underminera tillsyn och stabilitet. Istället för att fragmentera bör vi lägga grunden för vad som kan bli världens kraftfullaste finansiella marknad.
För det andra måste vi nu på europeisk nivå återuppliva kapitalismens mest grundläggande villkor för banker oavsett om de är stora eller små: ingen bank ska vara för stor för att avvecklas och förluster ska liksom vinster tillfalla ägarna. Medlemsstater ska inte använda skattebetalarnas pengar för att rädda enskilda banker, bara när så krävs för att stabilisera banksystemet som sådant.
Därför bejakar jag förslaget om särskilt nedskrivningsförfarande som innebär att inte bara aktiekapital utan också långsiktiga långivare kan tvingas bära förluster. Det kommer att verka disciplinerande på både aktieägare och långivare, för de senare då bankens risktagande tydligare också blir det egna risktagandet. Bail-in, som det kallas, måste dock användas så att andra banker inte dras ned av en annan banks akuta kris.
För det tredje måste just de särskilda krav som en systemkris ställer tas i beaktande. Jag anser att EU-kommissionen i sitt ursprungliga för-slag inte har tagit fasta på de avgörande skillnader som råder vid en enskild bank i kris och vad som gäller vid en systemkris. I en systemkris måste spridningseffekter från instabila banker till stabila undvikas.
Staten måste då kunna agera för att säkra banksystemets samhällsviktiga funktioner genom den garanti som bara skattebetalarna har kapacitet att stå för. Aldrig för att rädda gamla ägare utan endast för att värna banksystemet som sådant.
Till skillnad från EU-kommissionen föreslår jag därför tre olika instrument för offentliga stabiliseringsåtgärder. De får enbart användas av medlemsstater vid händelse av en systemkris, måste vara i enlighet med statsstödsreglerna och utformade så att aktieägare får betala och skattebetalarna får den potentiella vinsten. ºMedlemsstater ska ha rätt att utfärda en bankgaranti för att återställa förtroendet för betalningssystemet. Avgiften för garantin ska vara marknadsbaserad och kosta oavsett om den utlöses.
ºMedlemsstater ska ha rätt att ge kapitaltillskott till utsatta banker, alltid med övertagande av motsvarande del av ägandet.
ºMedlemsstater ska kunna genom-föra en tillfällig nationalisering av en bank för att säkra dess systemkritiska funktioner. Ett övertagande ska ske till det då marknadsmässiga värdet och efter att aktieägare har burit de förluster som uppkommit. Nationalisering ska vara tillfällig och målet att skattebetalarna får tillbaka sina pengar snarast möjligt.
För att ytterligare inskärpa aktieägarnas ansvar föreslår jag en striktare uppdelning mellan det som i lagstiftningen kallas återhämtningsfasen, där aktieägare fortfarande har ansvaret men kan tvingas att byta ledning, och avvecklingsfasen, där det offentliga tvingas gå in för att hantera bankens drift och avveckling. På ingen punkt får det råda tveksamhet om vem som har ansvaret. För att ytterligare klar-göra denna skillnad föreslår jag också att tillsynsmyndigheten inte ska få driva avveckling av en bank, det måste vara en annan myndighets ansvar.
Av motsvarande skäl föreslår jag att insättargarantisystemens ekonomiska resurser inte får användas för att hantera en bank i kris. De ska vara till för insättarnas trygghet och för att förhindra ”bank runs”. De ska liksom fonderna för avveckling, stabilitetsfonder, vara förhandsfinansierade för att därmed öka medlemsstatens finansiella förmåga att gripa in när så krävs. Båda dessa fonder ska byggas upp nationellt och vara medlemsstaternas egna system.
Enligt mitt förslag ska ingen medlemsstat tvingas låna pengar ur sitt eget system till någon annan medlemsstat. Det är en förutsättning för långivarnas trygghet och för att undvika spridningseffekter över nationsgränser.
Med mitt förslag uppnås tydligare rättssäkerhet samtidigt som både aktieägare och det offentliga får tydligare roller utan risk för sammanblandning av vem som ansvarar när. Med en fullt ut återupprättad kapitalism på europeisk nivå får vi en tydligare ansvarsfördelning som både vänster och höger bör kunna enas om samtidigt som skattebetalarna får ett regelverk som ger ökad finansiell stabilitet och som skyddar de offentliga finanserna.