Noterar att företrädare för oppositionspartierna nu samtliga verkar anse att den så kallade gangsterkungens påståenden ska vara utgångspunkten för en konstitutionell debatt. Oavsett vad man tror om dessa påståenden eller vad man i övrigt tycker om monarkin eller har för uppfattningar om hur kungen, och hans rådgivare, hanterar media så är detta att ge den undre världen en maktposition som är unik i en rättsstat.
Det hela blir än mer besynnerligt som det innebär att Lars Ohly och de andra bidrar till marknadsföringen av en hyllningsbok till en person som med glädje definierar sin roll som ledande gestalt i den kriminalitet som plågar Sverige. När Ohly och Peter Eriksson, liksom uppenbarligen också Sven-Erik Österberg säger att gangsterkungens påståenden måste utredas, leda till sanningskommission och mycket mer öppnar de porten för ett helt annat samhälle än rättsstatens. Och de ger den undre världens krafter en makt gentemot varje makthavare eller person som man vill komma åt. Det är sorgligt och borde vara det för var och en, oavsett man är för eller mot monarki. Den som är för rättsstat bör inte gå arm i arm med den kriminella världens krafter när den gör reklam för sig själv.
För min del kommer dagen hamna om debatten om EU:s nästa långtidsbudget där det särskilda utskottet i parlamentet har krävt en ökning på minst 5% av de samlade utgifterna. Det känns milt talat som en frånvaro från den verklighet som präglar verkligheten i medlemsstaterna. I Lettland där man drar ner på en fjärdedel av sjuksköterskorna, i Portugal och Grekland där man svajar på gränsen till den statsfinansiella avgrunden och i alla andra medlemsstater där underskotten ligger över de som är acceptabla.
De svenska socialdemokraterna är bland svenskarna pådrivande i denna utgiftsprocess. De är sannerligen inte ensamma därför att här finns det många som anser att europeiska utgifter inte kan och inte ska ifrågasättas. Parlamentets utskott har uttryckligen sagt att man inte vill prioritera utgifter och kommissionens företrädare instämmer och tycker att om medlemsstaterna inte vill betala mer får man själva prioritera. Det är ett oacceptabelt sätt att avsäga sig ansvar för hur man hanterar medborgarnas pengar men också att hävda att alla nuvarande utgifter är lika viktiga. Så är det inte. EU måste kunna prioritera liksom varje medlemsstat.
Bloggar: Mårtensson, Olsson, Bengtsson, Christer M, Birgitta, Holmqvist, Birgitta Holm.