Längtan efter gränser ger aldrig frihet

Noterar från partiledardebatten att vänsterpartiet och sverigedemokraterna båda ställer sig vid sidan om den politiska debatt som handlar om hur Sverige ska förändras. De har istället andra utgångspunkter som tar över deras politiska agenda. Den gemensamma nämnaren är att de anser att något outtalat kollektivt överintresse ska vara överordnat den enskildes rätt. Det ena partiet är emot utlänningar och det andra den öppenhet i samhället som kommer av öppna gränser. Båda vill ha gränser för att kunna upprätthålla kontrollen över samhälle och människor. Detta manifesteras bland annat i deras motvilja mot europeiskt samarbete.

Det innebär också att de har uppfattningar som är svåra att kompromissa kring, av det skälet att deras uppfattningar bottnar i en föreställning om samhället och världen som är förvrängda och extrema. De kan aldrig göras till utgångspunkt för beslutsfattande i ett öppet samhälle och en rättstat. Vill man till exempel ta ansvar för den svenska insatsen i Afghanistan är det svårt att finna en ansvarsfull kompromiss med ett parti som inte vill ta ansvar. Och motsvarande gäller över den politiska skalan.

För min del kommer den fortsatta veckan handla om förberedelser kring arbetet med de många förslagen om hur stabilitetspakten och ramverket för stabil budgetpolitik. Det riskerar att försenas på grund av förslag från Tyskland och Frankrike om förändringar i fördraget samtidigt som de har gått emot en automatik vad gäller sanktioner för dem som bryter mot stabilitetsreglerna. Min strävan är att parlamentet ska kunna slå fast en linje som bygger på automatik när det gäller konsekvenser och tydliga regler för inte bara underskott utan också på överskott i goda tider.

Det är värt att notera att redan nu håller förslagen om fördragsförändringar istället för förändringar inom ramen för rådande fördrag på att leda till krav på folkomröstningar, nu senast i Holland. Det gör det desto viktigare att nu koncentrera på de förändringar som kan lösa till problemen utan att vi hakas upp av långa och omständiga diskussioner kring nytt fördrag.