När detta skrivs flyger jag österut från Stockholm till Riga. Skälet för resan är att jag ska besöka och föra samtal med den europeiska myndigheten för telekomreglering, Berec som ligger just i Lettlands huvudstad. Här finns också under detta halvår Europeiska unionens ordförandeskap i form av den lettiska regeringen. Skälet till detta är att Lettland är ett medlemsland i EU.
Det har också bidragit till att Lettland genom en väl genomförd reformpolitik kom ut ur krisen som en av de mer stabila ekonomierna i Europa och därför kunde bli medlem i eurozonen. Denna ställning som ett fritt europeiskt land tryggas genom Lettlands medlemskap i Nato.
Lettland är därmed inte ett land som står under rysk kontroll och under ryskt inflytande. Förvisso maler den ryska propagandan på, Moskva hotar med bland annat risken för kärnvapen om man stärker sitt försvar och ryskt näringsliv arbetar med den korruption som har lagt sig som en våt filt över det ryska samhället. Men Lettland är ett fritt samhälle och ett fritt land. Självfallet är Lettlands frihet och suveränitet liksom valet att bli en del av ett vidare europeiskt samarbete en provokation i regimen Putins ögon.
Om Lettland inte hade valt att söka Natomedlemskap och inte heller blivit en medlem av Europeiska Unionen hade landet varit ett lätt byte för Moskva. Samma kontroll som över Vitryssland och samma krigföring som mot Ukraina. Det hade inneburit att det lettiska samhället hade tvingats vandra samma väg som Ukraina under sin förra regim och att rättsstat och demokrati gått samma väg som i Ryssland. Lettlands provokation gentemot Putins Ryssland är att man inte ställer sig under rysk kontroll.
Det är detta som de svenska Putinförsvararna anser vara en provokation. De menar att Lettland borde varit försvarslöst och utelämnat åt ryska hot och rysk påtryckningspolitik och de menar att Lettlands fria val som nation är provocerande mot Moskva, eftersom Moskva därmed inte kan styra över landet. De menar att Nato har provocerat Ryssland genom att låta Lettland forma sin egen säkerhetspolitik och att EU har kommit för nära Ryssland genom att låta Lettland bli en del av Europeiska Unionen.
De menar på fullt allvar att Europa varit säkrare om fler nationer hade öppnat sig för rysk påtryckningspolitik och aggression. De tycker egentligen att det lettiska folket borde ställa sig under förvaltarskap, inte under det ryska folket vilket hade varit illa nog, utan under det ryska folkets diktatoriska regim som kväser opposition, fritt näringsliv och fritt samhälle.
De anser att samma sak borde gälla de andra baltiska staterna och de menar på fullt allvar att Sverige borde säkra sin självständighet genom att inte gå med i Nato för att därmed inte provocera Ryssland som hellre vill kunna utöva påtryckningar på oss liksom på Finland, eller för den delen Norge och Danmark.
Det är vare sig Nato eller EU som har flyttat fram sina gränser utan fria länder som har valt sin samverkan för fred och frihet. Utan den samverkan hade de av allt att döma förlorat både freden och friheten. Det som nu sker i Ukraina är inte Ukrainas folks fel utan Putins som bedriver krig mot ett land som inte ställt sig under hans kontroll. Det är dags att vi tar debatten mot Putinisterna. De försvarar vare sig freden eller friheten, bara maktfullkomlighet och kleptokrati.
De må heta Guillou, Linderborg, Åkesson, Sjöstedt eller Hirdman. Små staters val för sin säkerhet och förmåga till försvar för sin frihet är aldrig en provokation mot någon annan än dem som vill äga kontrollen över deras framtid. Värnar man demokratin måste man också värna denna fria folks suveräna rätt. I den rätten ingår att själva välja säkerhetspolitisk väg.
De baltiska staternas val att bli medlemmar i EU och i Nato var som fria demokratier deras eget, för att undvika ryska hot mot deras demokrati och frihet. Deras samhälle hade inte gynnats genom att göra sig sårbara för ryska hot och rysk påtryckningspolitik. På samma sätt bör Sverige välja Nato, för vår egen säkerhet och av solidaritet mot dem som upplever hotet nära inpå sina egna gränser.