SvD debatt, Publicerad den 21 juni 2023
Att forma morgondagens framtida försvar, utan att ta itu med grundläggande försvarsförmåga genom att åtgärda välkända brister, är att bygga på gungfly. Försvarsberedningen har överlevt sig själv där oklara ansvarsförhållanden leder till en bristande beslutskraft.
Processen utvecklades i praktiken för att fatta beslut om försvarets nedskärningar. Genom en konstitutionellt tvivelaktig form med parlamentarisk representation inom regeringskansliets hägn för ”konsultationer” formas en process där alla är så ansvariga att ingen har något avgörande ansvar. Gränser för ansvar suddas ut genom sammanblandning av försvarsutskottets roll och riksdagens lagstiftande ansvar med regeringens verkställande ansvar genom försvarsdepartementet.
Den svenska försvarspolitiken har förvisso en ny och ansvarsfullare ambition sedan i fjol. Försvarets anslag ökar inte bara räknat i kronor, utan vad som är mer avgörande också som en andel av BNP. Det är ett uppbrott från en tid då försvaret, trots krigen i vår omvärld, tvingades till fortsatt krympning av förmåga och uthållighet. Trots ett allt mer aggressivt Ryssland nådde försvarsanslagen 2018 en bottennivå som andel av BNP på 1 procent. Det ledde till en uttunning av förmågor, med alltför liten volym och begränsade satsningar på nya kapaciteter. Genom systemet med eniga försvarsberedningar, där de ekonomiska ramarna varit alltför trånga, blev det lockande att låta försvarsanslagen utformas utifrån förhoppningar snarare än risker.
I byråkratins Bermudatriangel, mellan försvarsberedning, departement och myndigheter, försvinner tid och pengar. I försvarsbeslutet 2020 beslutade riksdagen om regementen på nya orter. Först i maj 2023 gav regeringen uppdrag till Fortifikationsverket att börja projektera för nybyggnationerna som ska stå klara till 2030. Försvarsmakten hade en skokris redan 2015, åtta år senare ledde bristen på kängor till att Försvarsmakten fick ställa in repövningar. Missnöjet med löner och villkor i Försvarsmakten är också stort. Det mest kända exemplet är att stridspiloter tar tjänstledigt. En gång var ingångslönen för en stridspilot samma som ett riksdagsarvode. I dag är skillnaden 31 000 kronor i månaden. Personalbristen är i dag en allvarlig och i grunden oförståelig barlast för det svenska försvarets förmåga.
Det 2-procentsmål som Försvarsberedningen nu jobbar med är något som verkligheten redan har överspelat och som i Nato har kommit att bli ett minimum snarare än ett mål. Polen når 4 procent i år och Estland lägger 3 procent 2024.
Här och nu lyser full kompensation för Ukrainastödet fortfarande med sin frånvaro. Tillsammans med en del andra budgettekniska drag innebär det att årets försvarsbudget i praktiken riskerar att inte ge ökade anslag för försvaret. Att då lägga ännu mer tid på långsamma processer för att hitta bred enighet med partier som tidigare bromsat nödvändiga försvarssatsningar och motsatt sig Natomedlemskap förstärker inte försvaret, utan skapar tvärtom nya risker för vår förmåga att möta verkligheten.
Systemet med ständiga försvarsberedningar har alltså inte tjänat oss bättre än vad allianslösheten gjorde. För tydlighetens skull ska vi tillägga att kritiken mot försvarsberedningen varken riktas mot enskilda tjänstemän eller politiker utan mot formen. Regeringen måste ha och ta det fulla ansvaret för svenskt totalförsvar.
Försvarspolitiken måste därför uppdateras. Det ställer krav på omedelbar tillförsel av resurser för att hantera brister i beredskap, materiel och personal. Att få besluten att gå fortare fungerar inte om alla större materialinköp skall beredas i omfattande byråkratiska beredningar samtidigt som investeringar på över 200 miljoner kronor ska gå via regeringen.
För att skynda på utbyggnaden vill vi se en engångsfinansiering för köp av ammunition, materiel och förnödenheter samt investeringar för totalförsvaret på sammanlagt 100 miljarder kronor. Så ser i grunden också den tyska modellen ut. Detta går utöver en militär försvarsbudget som måste sikta upp mot 3 procent av BNP.
Sverige är det största och folkrikaste landet i Norden och Baltikum, och behöver ta ansvar som blivande Nato-medlem därefter. Sveriges betydelse på kort och medellång sikt kommer – tillsammans med vår förmåga att värna hela Sverige – att vara som ett land för basering och förstärkningar, vilket gör att kraven på vår förmåga att hantera värdlandsstöd med civil och militär logistik och skydd kommer att kraftigt öka. Det är också naturligt att samarbeten mellan de nordiska flygvapnen fortsätter att fördjupas och att försvaret av Nordkalotten ses som en helhet. Sverige bör genom fortsatta satsningar på krigsbasförmågan för Gripensystemet bidra till att de nordiska länderna har ett fullgott luftförsvar gentemot Ryssland. Därtill vill vi att Sverige bidrar till de baltiska ländernas försvar med en mekaniserad bataljon med förbaserad materiel för en brigad för att snabbt kunna förstärka alliansens östgräns.
Vi behöver vidare en utökning av jägar- och amfibieförband samt anskaffning av långdistansrobotar och raketartilleri. Vi vill se mer luftvärn för att skydda samhällen, infrastruktur och förband. Till det behövs en kraftig utbyggnad av flottan för att hantera kritiska säkerhetshot mot havsbygden och handelsflöden. Behoven är så pass stora och uppenbara att det inte är beredning som behövs utan beslut.
Regeringen har de rätta politiska ambitionerna, men måste nu frigöra sig från en process som motverkar de snabba beslut som verkligheten kräver. Försvarsberedningen har spelat ut sin roll. Nu måste försvaret få sitt.
Gunnar Hökmark
ordförande tankesmedjan Frivärld
Patrik Oksanen
senior fellow Frivärld