Carl Bennet och Göran Johnsson gick på DN-debatt till attack mot AP-fonder som inte investerar svenskt och menar att detta leder till kvartalskapitalismens fördärv.
Varför detta land, som visserligen är utsatt för kvartalskapitalismens fördärv ändå, enligt Bennet och Johnsson, har ett så attraktivt företagsklimat att det lockar till sig stora nya internationella framtidssatsningar, skulle behöva politiskt styrda investeringsvillkor för AP-fonderna framgår inte av artikeln. För läsaren är detta direkt obegripligt eftersom de två frammanar bilden av hemvändande företag och inflytande investeringar från all världens hörn.
Det känns visserligen gott att höra att vi är världens ledande industrination men det rimmar illa med att vi de senaste 30 åren har förlorat vår tätposition, att stora delar av våra huvudkontor och vår forskning flyttar utomlands och som sagt, än mindre med att man nu från socialdemokratiskt håll börjar tala om behovet av att tvinga AP-fonder att satsa svenskt för att kompensera för de investeringar som flyr Sverige.
Den svenska kronkursens fall illustrerar den utveckling som fackliga ledare, företagsledare och politiker borde bekymra sig över istället för att minnas den tid som var. Sedan förra sommaren har den svenska kronan förlorat nästan 15% av sitt värde.
Det beror både på bristande tillväxtkraft i den svenska ekonomin och på att kapitalflödena ut ur landet är större än de som går in. I bägge fallen spelar skatterna en betydande roll. Kronkursens försvagning leder både till att svenska löntagare har förlorat 15% av värdet på sina löner och till att svenska företag har blivit motsvarande billigare att köpa.
Under kronkursens utveckling döljer sig nämligen det faktum att Sverige saknar tillräcklig konkurrenskraft om företagande, investeringar och kunskaper. Det skapar kortsiktighet. Rätta botemedlet till detta är inte att AP-fonderna skall bedriva näringspolitik från fall till fall utan att det förs en offensiv reformpolitik som leder till att Sverige blir ett land med långsiktigt hög tillväxt. Då får vi också mer av långsiktiga investeringar. Då krävs något annat än nya versioner på löntagarfonder.
Sveriges problem är inte det som Bennet och Johnnson kallar kvartalskapitalism utan den kvartssocialism som hämmar tillväxten i vårt land.