Problemet med den svenska skolan är inte de skolor som fungera bra, och om de är privata ger vinst, utan de som fungerar dåligt, oavsett vem som driver dem. Det vore välgörande om skoldebatten mer kom att handla om de alltför många skolor som inte finns till för eleverna utan för andra syften. Maciej Zaremba inledde i dag en artikelserie i DN som visar hur amatörism förenad med vilja att vara nytänkande leder till förflackning och elever som drabbas av en skola som inte klarar det den ska göra.
Kunde vi bara lägga ner de 20% skolor som fungerar sämst, eller tvinga dem att ändra sin inriktning så att elever väljer att gå där skulle den svenska skolan höja sig anmärkningsvärt. Vägen dit är inte att öka den politiska styrningen utan att lämna över ett större mandat till lärarprofessionen och pedagogiskt ledarskap. Politiker ska sätta målen, och sätta dem högt, men lämna öppet för skolor och elever hur man når detta mål. Skolpengen har revolutionerat den svenska skolan och bidragit till högre kvalitet både i fristående och offentliga skolor. Nästa steg vore att göra det möjligt för alla skolor att arbeta under samma självständighet med elevers och föräldrars fria val som avgörande kvalitetstest. Då tillåts inte skolor som inte klarar kraven att leva vidare.
En sådan förändring är desto viktigare eftersom vi samtidigt ser en annan trend i kunskapssamhällets utveckling. Allt mer av ledande akademisk forskning sker i dag utanför det som en gång var västvärlden. Den brittiska vetenskapsakademin redovisar utvecklingen och visar hur nya länder nu träder fram som forskningsnationer. Det är en positiv utmaning som måste mötas med större satsningar på kunskap och forskning. I Sverige och i Europa.