Det symptomatiska med S-kongressen som pågår nu är att den övergripande frågan gäller hur mycket av det gamla tänkandet som ska släppas fram, inte något om nytt tänkande. Partiledningen försöker bromsa och hindra för att man vet att en politik som bygger på 1960-talets socialdemokratiska värderingar leder till att man förlorar val.
Vänstern inom Socialdemokraterna vill däremot återuppliva storhetstiden från när man dominerade allt och tror att det kan man göra genom en politik som ska lägga allt under politikens kontroll.
Partiledningen å sin sida förhåller sig till regeringen och regeringens ekonomiska politik genom att säga att man vill göra likadant fast lite mer eller lite bättre. Och den vill inte införa vinstförbud på tusentals välfärdsverksamheter som har utvecklats genom att medborgarna själva har valt dem.
Så ser vi hur det som en gång var en politisk rörelse som dominerade svensk politik blivit en reaktiv rörelse till andra och till och med till sig själv. Det är det egna 1960-talets drömmar om det starka samhället som kongressen nu ska förhålla sig till samtidigt som den ska förhålla sig till den politik som förs av andra.
Det som saknas i allt detta är en modern socialdemokratisk analys av hur en globaliserad värld ser ut, hur ett samhälle där människor själva vill kunna välja ska hanteras och hur hoten mot friheten ska mötas när de kommer från de krafter som man en gång ville skydda mot det man kallade kolonialism, imperialism. På det europeiska planet blir detta ännu tydligare.
Trots att den ekonomiska krisen borde gynna oppositionspartier har det liksom inte blivit något av den europeiska socialdemokratin. I Frankrike växer arbetslösheten medan i det borgerliga Tyskland sjunker den. Underskottet och skuldbördan växer som en följd av socialdemokratiska krav på att man ska stimulera ekonomin genom just ökade offentliga utgifter och ökade underskott, med konsekvensen att tillväxten ytterligare sjunker.
På Cypern har precis en socialdemokratisk krispolitik med fortsatt höga utgifter kört in i väggen. I Storbritannien och i Spanien plågas de socialdemokratiska partierna av ansvaret för den kris de utvecklade genom att medvetet öka underskotten för att möta krisen. I Danmark försöker en socialdemokratisk regering lite vilset genomföra de åtgärder som de svenska kollegerna brännmärker som allianspolitik och åtstramning.
Å ena sidan drömmar om den tid som var, å andra sidan försök att hantera ekonomins krav när det är så uppenbart att ökade offentliga utgifter inte löser när problemen bygger på för stora offentliga utgifter.
Det är en svår värld för politiker som vill styra över samhälle och medborgare och inte bara över det offentliga. Globaliseringen och de ökade utmaningarna utsätter politikers styre över vardagen för en svårare verklighet än någonsin. Det som krävs är mer av företagande för att ge fler jobb, mer av nytt företagande för mer konkurrenskraft, mer av mångfald för att möta de många olika behoven och mer av öppenhet för att lära sig av alternativ och det nya.
Istället låser socialdemokratin tillsammans med Vänsterpartiet sig fast på en 1960-talspolitik som kunde hävda sig när resten av världen var antingen planekonomier eller utvecklingsekonomier långt bortom vår konkurrenskraft även när skatterna höjdes. Därför är den stora frågan på S-kongressen hur man ska kunna stoppa vinst, företagande och mångfald. Det är ingen folkrörelse vi ser samlad i Göteborg utan en motståndsrörelse mot framtiden.
Gunnar Hökmark