Dokumentärerna om Olof Palme och Jan Stenbeck påminner båda om en tid då politiken var allt och skulle kontrollera allt, från telemonopolet till TV-monopolet. Det fanns ingen sektor som var oskyddad från politikens maktutövning.
Övertron på politikers förmåga att inte bara skapa regler och förutsättningar och grundläggande trygghet utan att också styra och lägga allt till rätta till det bästa ser vi på nytt i den politiska debatten. Det är kring detta som vi borde lära oss något av från denna tid.
Det är just övertron på politikens förmåga att bara genom sin makt och kontroll lägga allt till rätta som är grunden för många av de problem Europa i dag möter. Ständigt växande offentliga utgifter har varit det ständiga svaret på varje nytt problem.
Bristande konkurrenskraft, för lite investeringar och för stora utgifter löser man inte genom att öka utgifterna och införa nya skatter, och inte heller genom nya institutioner och nya beslutsformer. Palmetiden präglades av ett politikens övermod. Den försökte lösa problem genom ökad politisk makt och försummade det civila samhället, näringslivet, de många forskarna och företagarna och de enskilda människorna. Samma fenomen ser vi i dagens Europa.
Politiken har inte reformerat så att utrymmet för företagande, investeringar och konkurrenskraft har blivit större utan våra problem med bristande konkurrenskraft och för höga utgifter har lösts genom nya lån och ökade utgifter.
För en del länder har det blivit så på grund av bristande reformpolitik, i andra på grund av ett medvetet politiskt val. Samtidigt handlar debatten om Europas kris mer om hur politiken ska finansiera underskotten med nya mekanismer och beslutsformer än hur vi ska reformera den europeiska ekonomin.
Så inför det kommande året är Europa djupare i skuldkrisen, även om lånefinansieringen kortsiktigt är säkrad, samtidigt som våra tillväxtproblem kvarstår. Likväl finns det de som nu menar att vägen till tillväxt är att inte reformera utan öka utgifterna, att inte skapa ökat utrymme för företagande och konkurrens inom välfärden och som tror att statliga investeringsbeslut leder vägen framåt.
Vi behöver över hela Europa och i Sverige entusiasm för en politik som bygger på förändring, inte en entusiasm som okritiskt välkomnar ökad politisk styrning. Politiken som sådan är inte lösning på våra problem utan det är de politiska vägvalen som är avgörande. Det kunde vi se efter Palmes tid då Sverige till slut reste sig till att bli en av världen stabilare ekonomier. Det tog lång tid och krävde många års reformer istället för ökade utgifter. Den erfarenheten ger både vägledning och hopp inför de problem vi i dag står inför.
Reformpolitiken krävde en insikt i att politiken inte ska vara auktoritär mot sina medborgare utan öppen för det faktum att det är fria medborgare, mångfald, konkurrens, företagande och utveckling som skapar tillväxt. Inte politikers övertro på den egna maktens möjligheter.
Det kräver en ny samhällssyn som sätter den enskildes förutsättningar i centrum istället för den politiska maktens. Politiker är nämligen som personer inte klokare än andra bara för att de är politiker, oavsett att många tror sig kunna styra statliga företag, fonder eller välfärd bättre än andra. Det finns mycket vi kan lära oss av Palmes tid i dag. Den viktigaste lärdomen är att politiken ska styra staten, inte människorna.