I Borås mötte jag för första gången den europeiska integrationen. Den finska arbetskraftsinvandringen ledde till att det 1959 kom finska förstaklassare rakt in i klassrummet i Norrbyskolan, utan vad jag vet någon särskild hjälp. Det var då jag genomförde min första flirt. Raija stod på andra sidan skolgården och jag smet fram för att putta henne, tyvärr ramlade hon så att strumpan gick sönder och jag fick sitta kvar en timme. Sedan dess har jag bättrat mig som kavaljer och gentleman, tror jag.
Det var en tid då dagens moderna välfärdsstat formades och den var på många sätt en föraning om den tid vi lever i idag och de villkor som den moderna politiken möter.
Mer än något annat var det den ekonomiska tillväxten som la grunden för välfärden, långt mycket mer än de politiska beslut som formade socialpolitik och offentlig sektor. Den svenska industrin stod stark internationellt av två olika skäl. För det första var den oskadd efter andra världskriget, för det andra hade den sedan länge vant sig vid att konkurrera internationellt eftersom det bara var på världsmarknaderna ett litet land kunde utveckla avancerad industri, höga löner och trygga jobb.
Utan de finska invandrarna hade denna guldålder för svensk industri inte varit möjlig. Vi hade inte tillräckligt med arbetskraft för att möta världsmarknadernas behov. De var en möjlighet och en förutsättning för vår ekonomiska utveckling, inte ett hot. Inte minst gav det mirakulösa tyska undret en efterfråga för den svenska industrin som krävde arbetskraft. Den tyska utvecklingen från fattigdom till rikedom då var heller inget hot utan en tillgång.
Sedan dess har den finska gruppen av medborgare i Sverige en dubbel förankring, genom den gamla historien där vi tillsammans en gång var ett tvåspråkigt rike och genom den moderna historien som gav oss tvåspråkigheten tillbaka inom Sveriges gränser.
Under samma tid mötte Sverige världen på ett annat sätt. Kongokrisen innebar att svensk trupp deltog som stridande FN-förband för det internationella samfundets räkning. Och Suez-krisen 1956 ledde några år senare till att en svensk FN-bataljon med trupp och befäl från I15 i Borås fick uppgifter att slå vakt om fred och säkerhet i Gaza, mellan Israel och Egypten.
Under samma tid började dagens europeiska samarbete att ta form. Kol- och stålunionen bildades för att det aldrig mer skulle kunna hända igen att miljontals unga människor dog en meningslös död i skyttegravar, i stridsvagnar och i stridsflygplan.
Så började den nya tid att utveckla sig som präglades av att världens olika hörn kom till Sverige och Sverige till olika hörn av världen.
Det är i det europeiska samarbetet vi lättast kan möta de utmaningar detta innebär. Fred och säkerhet i vår del av världen kräver att vi kan bidra till mänskliga fri- och rättigheter, stabilitet och säkerhet i andra delar av världen En öppen marknadsekonomi och fri handel är oöverträffade när det gäller att ge nya jobb och ökad välfärd. Våra ekonomier är så beroende av varandra att vi behöver varandra för att uppbåda det bästa av allt vi har för att ge våra medborgare bästa möjliga frihet, välstånd och säkerhet. Det är min uppgift som parlamentariker i Europaparlamentet och det är min vision som politiker. I Borås såg jag det allra första av den värld som är det europeiska samarbetets utmaning. Och jag lärde mig att det finns bättre sätt än att putta varandra.